Göteborgsposten – 2 januari 1866, sida 1

— Ni är ett nöt, I-Esquilly! utbrast Laffeymas med förakt. Kardinalen vill ej att blod skall utgjutas. För den händelse att herr de Puylaurens kommer att försvara sig alltför tappert, skulle ni kunna göra er af med honom, med hvad den andre beträffar så får man ej röra ett enda hår på hans hufvud, mina herrar! Det gäller lifvet! Ha ni förstått mig? — Ar detta allt? — Ja. I samma ögonblick ni bemäktigat er brefven, skola ni stiga till häst och rida till Sens, der jag väntar er och ni skola emottaga den utlofvade belöningen. — Likväl, vågade dESquilly att invända, synes det mig att det bästa medlet att hindra herr de Puylaurens följeslagare från att i morgon deltaga i konungens jagt vore just att ... DEsquilly fullbordade ej meningen, men lät sin hand feberaktigt ötverfara fästet af sin dolk. — Understå er icke något sådant, olycklige! utropade Laffeymas med styrka. Allt det blod vi ha i våra ådror, skulle ej räcka till att stilla kardinalens vrede. Vårt åliggande är detta: att bemäktiga oss de bref herr de Puylaurens och hans följeslagare bära på sig samt att hindra dem från att i morgon, den 20 September 1625, anlända till Fontainebleau för att deltaga i vår högt älskade konung Ludvig XIII:es jagtparti. Må vara! svarade dEsquilly; men som vi ställa våra lif på spel, får ni ej finna det obilligt att vi bli litet enträgna med afseende på priset för våra tjenster. ,