Göteborgsposten – 30 december 1865, sida 2

hans ögon. Han satte sig åter på stolen och utade pannan i handen. Han hörde kl. slå wlt, slå ett, slå tu — ännu kom icke Karl. Men en stund derefter hörde han något trefva på dörren, under ott sluddrande mumlande, och ett fåtängt bemodande att träffa låset. En aning intog honom. Den besannades endast llutör sorgligt, då han, öppnande dörren, blef varse sin son, i det tullkomligt redlöst och medvetslöst tillstånd. Med hatten på ena örat och oknäppt rock, raglade han emot honom och utan att se, ännu mindre känna igen honom, stapplade han mot sängen, men föll ned på golfver innan han uppnådde den. Patronen lade handen öfver ögonen och frågade sig sjelf: Hvad skall jag göra? Det var icke till sitt hjerta han ställde denna fråga, det var till sitt förnuft, utan hvilket det förra så lätt bedrager oss och gör oss, genom vår svaghet och ett deraf alstradt öfverseende, delaktiga i de felsteg, vi ej nog allvarligt beitra. llan lat honom ligga ills morgonen blef ljus, men ej någon sömnens slummer kom öfver hans egna ögon den natten. Med ängslig oro afbidade han den stund då den olycklige skulle vakna ur sitt rus, och den kom fram på förmiddagen. Med ett snarkande ljud gjorde han en sträckning hvarvid han stötte pannan mot sängkanten. — Hvad tusan! — mumlade