Göteborgsposten – 30 december 1865, sida 1

— n— — — ingen af dessa herrar visade större intresse för saken, utan inskränkte sig till gåfvor, som äro futtiga, huru då påräkna att någon gifmildhet skall visas af allmänheten? Jag kan lätt föreställa mig det sarkastiska leendet hos de Göteborgska mecenaterna, när de erforo huru Stockholmspatronerna betedde sig. Stadstullmäktiges snobbiga sätt att tillvägagå i afseende på det nyss anförda förslaget, torde emellertid i sin män hafva medverkat till den köld som konungen visade, då fullmäktige en corps begåtvo sig upp på slottet för att komplimentera II. M:t i anledning at vreformfrägans lyckliga lösning. Konungen afhörde visserligen helsningstalet, men affärdade dem utan något annat svar än en ytterst knapphändig och såordig tacksägelse. Och detta är anledningen till att fullmäktiges tal icke blifvit publiceradt. För omvexlings skull tvistas här nu huruvida Industriutställnings-barackerna på Carl XIII:s torg äro för knappt tilltagna, och om de ej böra flyttas tvärs öfver Arsenalsgatan i skuggan af Carl XIII:s staty. Det skulle ej törundra mig om några entusiaster en stjernklar natt åtminstone försökte sig med en flyttning at den stora byggnaden, som kansko när expositionen är öppnad befinnes alldeles ullräcklig för de industrialster, som i verkligheten blitvit aflemnade. Deremot ser det än mera betänkligt ut med ett annat företag — jag menar den utlotvade nya konservativa tidningen. Visserligen subskriberades omkring 30,000 rdr för ett dylikt företag; men sedan ha åtskilliga svårigheter kommit emellan. Först omöjligheten att så en riktigt habil redaktör, som tilllika vill åtaga sig uppdraget att vara förotagets hundhufvudsbärare. Dernäst ovissheten om en talrik publik, som vill läsa och lyssna vill tidningens innehåll, kan vinnas. Och för resten har Dagligt Allehandas politiska program för nästa år blifvit så affattadt, att alla konservativa och de, som förlorat sina trån förtädren ärtda politiska rättigheter!, skola anse nämnde tidning som sin organ, hvilken måhända under nästa år, likasom under det nu snart slutade, kan fås för 75 öre i qvartalet, hvilket onekligen är vrampris. Under sådana omständigheter är det onekligen mera praktiskt, om de konservativa, lika som fallet hittills varit, i tryckningskostnad för sina uppsatser i Dagligt Allehanda erlagga 20 rdr spalten, till hvilken utgitt de redan sammanskjutna medlen böra ganska länge förslå. Till de mera originella sätten att göra allärer i representationsfrågan, torde böra räknas en spekulation, som en härvarande professor N— uttänkt och verkställt. IIan ingick en mängd vad, ända till 50 påstås det, med personer som höllo på relormförslagets antagande af samtliga stånden. Vadet gällde en fin middag med hvarje vadhällare. Med en sådan uppsatte vår professor 1,000 rdr emot en häst, som tillhörde en riksdagsman. Professorn påtecknade visserligen äfven en tacksägelseadress till justi:ieministern; men intresset manade honom än mera att bringa förslaget på fall. Med den spändaste otåligbet foljde han debatterna; med ovilja såg han presteståndets vankelmod; med raseri adelns votering och med grämelse presteståndets beslut att antaga förslaget. Fy f—n sådana stuckare utropade han vid åtankan på rde 50 fina middagarne som han nu skulle bjuda på, och de tusen riksdalerna som han skulle utbetala. Nu är hans enda hopp att K. M:t icke skall sanktionera den nya riksdagsordningen; men sker det i strid med hans önskan, så tror ingen som känner den nämnde professorns karakter närmare, att han honorerar någon enda af sina förbindelser, hvaremot alla äro fullt förvissade att han punktligt skulle ha utkräft alla vaden om han blifvit den vinnande. Han kallas numera allmänt den misslyckade Wadman. Man har i högsta grad törvånats öfver den besynnerliga hållning som Lunds studentkår intog efter reformens seger. Man kunde knappast tro den inlupna underrättelsen att —