Göteborgsposten – 29 december 1865, sida 1

— Jag kom i dåligt sällskap, de begag nade mig såsom verktyg och läto sedan följ den ensamt drabba mig. Jag vet att jag skre ett falskt namn och tog litet penningar, me jag tänkte alltid att återställa dem. — 0, Mirry, tro detta, och försök at tänka mildt om mig. Kan min moder förlåt mig: — Trösta henne, min syster och uteslu mig ej ur dina böner. Men det är sannt, ja har ej längre rätt att kalla mig din brodei I Några veckor efter det Miriam mottag! och gråtit öfver detta bref, låg mrs Elliot p sjukbädden, hvarifrån hon ej mer skulle upp stiga. Hennes heisa hade länge varit vack lande; och nu hade en hastig försämring in träffat, sannolikt en följd af omåttlig sors Läkaren gaf intet hopp am hennes tillfrisk nande. Hon låg i det mörka sjukrummet oc kände huru lifvets krafter sakta aftogo. Franks bref, nedfläckat af de tårar sor blifvit gjutna deröfver, låg utbredt på kudder så att hennes kind vidrörde det. Det va den sjukas vilja att hafva det der, och hvarj önskan från henne var Miriam helig. — De hade varit grymt att neka något som kund lindra det svidande hjertat under de sist timmarne af den sjunkande dagen, då menn skans jordiska hopp försvinner med den nec I gående solen. I — Miriam, mitt barn, hvar är du? I — Här, älskade moder, jag har ej len nat dig. — Och den unga, bleka värdarinna smög sig närmare till bädden och lade si hufvud på kudden. Miriam, så mild och tålik passade väl i ett sjukrum hvarest hon verkad tyst och ljudlöst, lik en god ande och tyckte med sina allvarliga ögon vilja utforska de lidandes, till och med ännu outtalade önska