Göteborgsposten – 28 december 1865, sida 1

nedgående solen, stod der med sitt öde vägande på ett ord. — IIans händer voro så hårdt sammanpressade att ådrorna svällde högt; svetten låg i stora perlor på hans hvita panna och ögonen stirrade oafvändt framåt. Intet i denna folksamling, — icke ens domarne, tycktes ådraga sig hans uppmärksamhet ; blott ett enda ansigte syntes fängsla hans bltek med en underbar makt. Detta ansigte tillhörde en lång, mager man af omkring femtio eller sextio år, med grått hår, låg, bred panna, full af djupa fåror, genomträngande blåa ögon och en hårdt tillsluten mun som aldrig förändrade sina stela, skarpa drag. Der han satt med händerna i kors öfver knappen på sin stora promenadkäpp, liknade han en gammal bild, huggen i sten. Det var fångens fader, Mark Elliot, en man, hvilken genom rättskaffens och ärlig vandel förvärfvat sig stort förtroende i sin födelsestad; en man af orubblig samvetsgrannhet och fläckfri heder, hvars ord aldrig ännu blifvit betvifladt. Hans enda son en brottsling! Huru var detta möjligt? Hvilken var den lösa stenen i denna stolta byggnad af rättskaffenshet och dygd? Hvar var den bristande länken?