Göteborgsposten – 28 december 1865, sida 1

Fången spratt plötsligt till, som om en osynlig hand gifvit honom ett slag. För ett ögonblick spred sig en liflig rodnad öfver hans kinder, som lika hastigt försvann, lemnande rum för en dödlig blekhet. Han drog en lång, djup suck, nästan liknande en snyftning, och händerna nedföllo maktlösa utefter sidorna. — Skyldig! ... Detta enda förfärliga ord tycktes dansa i blodröda bokstäfver framför hans ögon, uppfyllande dermed den rymd som skiljde honom trån domaren, som nu skulle förkunna hans öde. Fem års straffarbete. Så lydde unge Frank Elliots dom. — Fem sorgliga skamtulla år. Hvilka frukter skola de bära? Många blefvo förvånade, ty de hade väntat en mildare dom. Den gick från mun till mun, med olika tillägg, under det massan från den upphettade salen gick ut i den friska svala vårluften. Derutanför väntade domarens vagn, med dess vanliga utstyrsel af livröeklädda tjenare och frustande fullblodshästar: ett föremål som väckte stor beundran hos den förvånade barnskara, som samlats vid portarne och med skygg vördnad åtnöjde sig att, på afstånd, tillfredsställa sin nyfikenhet.