Göteborgsposten – 27 december 1865, sida 1

sm A—a—a—AA—A————— — praktiskt, om också de nyare statsteorierna vuxit ifrån detsamma, och under dess egid låta denna diskussion och detta vaknande politiska medvetande på ett normalt sätt få utveckla sig? Men hvad skulle ske? Stormen har tystnat, segerropen till en del också, och ögonblicket torde måhända vara inne, att vi något hvar fråga oss sjelfva: hvad har skett? Må det tillåtas oss att yttra ett ord om hvad vi från vår undangömda ståndpunkt tro oss hafva iakttagit. Vi ha sett en och annan af våra tänkande statsmän, om hvilkas karakter ännu ingen vågat hysa ett tvifvel, med hela värman af en glödande fosterlandskärlek och med stöd af ett lifs erfarenhet ej blott om vårt eget utan också om våra skandinaviska bröders statsskick, yttra ord i fosterlandets vigtigaste fråga, hvilka man knappt vårdat sig om att riktigt uppfatta; och vi ha å andra sidan sett tänkande män lägga händerna i kors, öfvertygade om att helt visst styrer Gud allt till det bästa, ty ånnu ega vi en förständig och sjelfständig representation. Vi ha sett en opinionsstorm växa upp, närd af pressen, men intet försök att stilla densamma, utan möjligen medelst förståndiga och väl skrifna brochyrer — lika klokt ungefär, som om man midt ibland bränningarne och vid orkanens annalkande satte sig ned att hålla föreläsningar öfver navigationen. Visste man då icke att pressen är och bör vara i hvar mans hand och att afbandlingar blott kunna läsas af ett fåtal? Jo, men man hyste ett orubbligt förtroende till representationen. Och vi ha vidare sett opinionslarmet öfvergå till formlig okallgång, och en del af denna representation, ringad och hetsad, likt ett skadligt rofdjur, tryckt neditrån och från ofvan, tills den slutligen dignat ned och uppgisvit andan, hvarefter villebrådet, krönt med medborgarekronor, burits omkring i triumf och prisats såsom ädelt. Eller för att tala utan bild: en icke obetydlig del af det fria Sveriges fria representanter har vid algörandet af fosterlandets vigtigaste fråga lagt sitt ja i omröstningsurnan med tillägget: detta är icke min öfvertygelse, detta gör jag nödd och tvungen. UHistorien må döma, huruvida detta sätt att ga tillväga var nödvändigt; men om än domen så skulle utfalla, så bekänna vi Öppet, att ett sådant asskedstagande af det gamla, som utgjort vår stolthet hvarje gång det i farans ögonblick visat sig fritt och oförsäradt, vare sig under opinionsstormar eller konungahot, ej kan inge oss någon lust att glädjas, och om detta afsked tillika skall vara en antydan om arten af det nya, så bekänna vi lika öppet, att vi ej ens hafva lust att hoppas. Man har påstått, att vi äro de ende, som sorblisvit glädjelösa vid den stora tilldragelsen. Vi tro det ej. Vi tro fastmer, att i vårt land finnas tusenden, hvilkas sorg, om den kunnat framträda ur det tysta, måhända skulle hafva fördunklat glädje-eldarne. Man anklagar oss för bristande entusiasm. Vi erkänna anklagelsens riktighet, om den är en anklagelse, och kunna blott tillägga: visa oss ett baner, på hvilket ej blott står skrifvit ideens mången gång tvetydiga maktord, utan bredvid detta ord ett annat som heter frihet, trihet att kämpa för iden ej blott med passionens utan också med förnuftets vapen, frihet att uttala en på skäl grundad öfvertygelse utan fara att stämplas som idiot eller förrädare, frihet slutligen att glädjas eller sörja, när hjerta och förstånd ge oss anledning till det ena eller andra, och vi skola samlas under den fanan med en entusiasm, som måhända skall göra vår svaga förmåga värdig vår varma, uppriktiga vilja att äfven på detta område i vår ringa mån verka för fosterlandet. Medlemmar af Lunds studentkorps.