Göteborgsposten – 27 december 1865, sida 1

all oppet nedlagga protest mat en lag, som, af konung och regering föreslagen, af folkets ofantliga flertal (hvarom deputationerna dock bära ett lysande vittnesbörd, som ingen lundensisk student kan bestrida) understödd, slutligen af Svea Rikes ständer antagits, mot en minoritet af ett par hundra adelsmän och fem och tjugo prester, dessa senare efter en förut gjord sormlig bankruttförklaring i afseende på politisk sjeltständighet, vi våga säga politiskt samvete. Men saken skall hämna sig sjelf; ty ingen far med blicken öppen för hvad hans barns bästa tillhör skall hädanefter kunna sända sin son till de dimmiga tankens höjder i Lund, der man, såsom nu tydligt visas, endast gör gubbar af vår ungdom, privilegiernas målsmän af dem, som skulle vara frihetens entusiaster, och, så tillsägande, galvaniserar lik. Förutnämnda uppsats lyder sålunda: Till Redaktionen af Göteborgs-Posten! Medlemmar af Lunds studentkorps hafva till Aftonbladet insändt följande förklaring, och anhålla att äfven ni, herr Redaktör, godhetsfullt ville intaga densamma i eder tidning. Till Redaktören af Aftonbladet. Herr Redaktör! En betydlig del af den svenska pressen har under de senaste veckorna till allmänheten framburit den underrättelse, att en majoritet af Lunds Studentkorps förklarat sig ej vilja tillställa någon glädjefest med anledning af det Kongl. representationsförslagets antagande. Denna underrättelse har på mer än ett håll framkommit jemte ett angifvande af anledningar och biomständigheter af sådan art, att vi ej derpå kunna inlåta oss i svaromål, lika litet som tanken på ett försvar kunde falla oss in, då för någon tid sedan den nyhetslystna landsortspressen, som så ofta för notisens retande smak tyckes glömma beskaffenheten af den källa, hvarur den blifvit hemtad, gjorde Lunds Studentkorps ansvarig för ett rått och okynnigt upptåg under en improviserad karnevalstillställning. Angåenue sjelfva faktum, vårt beslut att ej fira någon fest, har man emellertid fällt omdömen, för hvilka vi hvarken vilja eller kunna vara likgiltiga. Det är mot dessa, vi önska inlägga en protest, och vi vända oss för detta ändamål till Er, Herr Redaktör, emedan vi tro, att vi i och med detsamma vända oss till hela opinionen, som öfver oss uttalat förkastelsedomen. Ingen torde vilja förneka oss rättigheten att söka bilda oss en öfvertygelse om en fosterländsk lifsfråga. Aflägsnade från de inhemska partiswidernas medelpunkt, och med blicken fästad på den vilda, ofta nog förtviflade politiska kamp, som under en följd af är utkämpats blott några timmars väg från oss, i vårt broderlands hufvudstad, torde vi icke saknat hvarken uppfordringar eller tillfälle att med ostörd uppmärksamhet följa den diskussion, som förts om fosterlandets vigtigaste angelägenhet. Vi ha efter bästa förmåga sökt pröfva skäl och motskäl, och vågat sluta oss till den mening, som blifvit uttalad af så mången bland fosterlandets ypperste män, att det Kongl. representationsförslaget i sin oförändrade form bort förkastas, emedan det leder ej blott till splittring mellan de intressen, vår lycka, utan till det slags splittring, som under olika i båda våra öfver sitt samhällsskick jublande broderländer: detta förhållande nemligen, att ett enda samhällsintresse, genom grundlagsbud gjordt öfvermägtigt, tvingar de öfriga att antingen lefva af det förras ädelmod, eller ock att sluta sig tillsamman till en kamp på lif och död för sin existens. Att kämpa för sitt lif är ej att lefva; och om än en sådan kamp någon antingen vara eller under vissa förhållanden blifva en politisk dödskamp. En del af dessa fosterlandets intressen äro de, som måste ligga oss närmast om hjertat. De vetenskapliga intressena ha mången gång inom vårt land behött kämpa, men vi ha också sett dem i de flesta tall segra; framförallt hafva svenska folkets representanter blygts för att låta dem tigga. Annu har ej intelligensen hos oss blifvit ett skymford, och ännu har ingen danneman på svensk riksdag djerfts yttra, att vi borde macadamisera vägarne med våra konstskatter.) Trodde vi oss inse, att dessa fosterlandets dyrbara intressen vore hotade genom det nya förslagets praktiska konseqvenser; tillerkänner man oss rättigheten att ega en öfvertygelsc: hvarföre då undra eller 4bedrösvas öfver oss, om vi, i det ögonblick vi mottogo underrättelsen, att detta förslag blifvit lag, trodde oss hellre böra fira stunden med en varm önskan för fosterlandets framtida lycka än med obetingadt jubel. Vi hysa dock inga anspråk att vara statsmän, och om den vigtiga frågan hafva fosterlandets män kämpat i tvenne läger; men om sättet, hvarpå denna fråga blifvit genomdrifven, tillåta vi oss hysa en ölvertygelse, som af ingen auktoritet torde kunna rubbas. Det har ibland oss anmärkts såsom en inkonseqvens, att vi helsade det nya förslaget med en glädjefest. Men vi gjorde detta af samma skäl, som hvarje ärlig svensk man, ej blott emedan förslagets framläggande var en yttring af en i häfden sällspord harmoni mellan regering och folk, utan också emedan detta förslag hvilade på en teori, då deremot vår fyrståndsförfattning ej längre af någon förnuftig statsteori kunde ens försvaras. Hvad åter denna teori kunde innebära skulle många fler än vi först senare börja att betänka. Och när det med fullvigtiga skäl anmärktes, att denna teori, som förde i sin sköld devisen: ett enigt folkk, kunde leda till motsatsen: ett splittradt folk; att den jemnlikhet, som denna teori begagnade på en gång som lockfågel och murbräcka, egentligen var en jemnlikhet med modifikation; att den principielt fastställde ett enda samhällsintresges öfvervigt; att denna teori slutligen ej kände någon annan garanti mot faran af de öfriga intressenas förtryck än en förhoppning om den grundlagsenligt öfvermäktiga samhällsklassens ädelmodiga lynne: skulle man då ej låta entusiasmen svalna? Skulle man för blotta fåfängan att ega ett nytt, byggdt på denna så starkt angripna teori, sätta det bästa vi egde på spel, vilkoren för en harmonisk utveckling af alla berättigade intressen? Och om å andra sidan detta intreszenas förtryck och splittring faktiskt hade blifvit så småningom en amöjlighet hos 0ss, eller om tillvaron af adelsoch prestvälde, det enda som kunde komma i fråga, för hvarje bildad svensk var blifven en Jögn, om också denna åsigt ännu stod inplantad hos våra skandinaviska bröder som en dogm: hvarför då dessa frenetiska anfall mot en adel, hvars makt tidsandan för längesedan krossat och som nu stod på väg att omsmältas till en beståndsdel af vår nationela märg och blod? Och om slutligen den allt lifligare politiska diskussionen om det nya gick hand i hand med en allt klarare insigt i nödvändigheten att reformera det gamla — och hvem vill neka detta? — så fråga — -WLWQOOwwww GWFr..AwwwW. — — — — — — — hvilkas eniga samverkan vi hittills haft att tacka för former egt rum, om vi ej alltför mycket misstagit oss, gång kan se ut som politiskt lif, så kan den ju ocksäs