Göteborgsposten – 23 december 1865, sida 5

Och nu till sist, en angenäm och fridfull Jul åt oss alla! Må den rena och den oskrymtade lädjen vara den förnämste gästen vid rikemans bord, ty då äro vi lörvissade om att i hans sällskap följer en annan god enel: barmhertigheten, och mången stråle från glansen deruppe i praktens salar skall då falla ner i de skumma boningar der nöden och behofvet dvältjas. Och J fattige och bezungade, törtviflen ej; när nöden är störst, är hjelpen närmast; tålamod och förtröstan Vare edra ledstjernor och ihågkommen skaldens sköna ord: Kom ej på min lott denna verldenes gull, Min själ dock af heliga toner är full, Som falla likt dagg på mitt hjerta. Och mången som är och så mången som var, En tröstande broder. en vårdande far Jag bjuder till jul i mitt bjerta. — —