Göteborgsposten – 23 december 1865, sida 2

om förefollo misstänkta, brukade dagligen infinna ig i trakten och försälja ost. Ynglingarne voro lätt genkänliga derpå att båda hade vaxduksmössor. Det röjde ej länge innan man fick syn på de båda gyndarne, hvilka då de sågo polistjänstemännen. tycktes li något konfunderade och icke rätt veta, hvart de kulle taga vägen, De upphunnos och förmåddes att tlägga en sanningsenlig bekännelse om sin brottsliglet. De tvingades äfven att utvisa alla de ställen ler man köpt ost af dem, och på detta sätt hopsa mades omkring 20 ostar, hvardera om 6 a 8s skålpund, tilka de försålt till priser som varierade emellan 17 ich 30 öre. Hos en och annan af köparne hade väl, anledning af det goua priset, misstankar sedermera ippstatt om att allt icke stod så rätt till, hvarföre starne till största delen kunde orörda aterlemnas till holisen. De aldra flesta hade dock helt visst handat på god tro, enär Gustal Olsson, som egentligen var den hvilken uppträdt som försäljare, sagt sig vara från Wenorsborgstrakten och ha i uppdrag utt försälja ost för något mejeri derstädes. Då in person, som köpte af honom, tillsagt honom att nfinna sig på ett ställe vid Södra Hamngatan, förklarade han listigt att han icke visste hvar denna gata var belägen, hvarför köparen ännu mera stärktes i sin to, att O. verkligen såsom han uppgaf var från lanlet och i rätta ärenden stadd. Dessutom hade ostarne wit insaltade, hvilket gjorde, att de som blott smakade på den yttre delen af dem ansägo dem vara a! mindre god sort. En del var äfven helt färsk och hade varit bestämd att ligga till sig ännu i ett par månader innan den försåldes. Vid polisförhöret igår berättade Olsson, att han gom till sistl. April varit dräng hos hr Wesslau, fallit på den tanken, att om morgnarne sedan magasinet blifvit öppnadt smyga sig dit in, innan folket anländt och medan blott en person, hvilken brukade först anlända, befann sig inne på kontoret sysselsatt med skrifgöromål. Detta gick så mycket lättare för sig, som nyssnämnde person har svag hörsel. Sven Andersson, hvilken han förut kände, hade senare af honom blifvit invigd i hemligheten. Denne brukade sedermera stå utaniör och vänta medan O. var inne och stal tre, fyra och tillochmed fem ostar i sender. Sven Andersson sade sig blott ha fått i uppdrag f 0. att bära ostar och visste ej om att de varit stulna. Han hade uldrig varit inne i husen, då O. försålde det stulna. Icke heller hade han stått utanför butiken, då O. var inne för att stjäla. Målet remitterades till rådhusrätten. De båda tilltalade återförpassades till cellfängelset. En bonde vid namn Sven Pettersson från Stinuered i Rommelanda socken stod igår inför poliskammaren, derföre att han d. 20 d:s å salutorget utbjudit kött efter en ko, hvilket var fullkomligt odugligt till föda. Det intygades, att köttet varit så eländigt att man ej utan vämjelse kunde se derpå, och att djuret måste ha varit nära döden då det slagtades. Pettersson medgaf visserligen att kon var litet opasslig, då hon slutade sin tillvaro, men att köttet, churu magert, allt för väl kunnat ätas. För att bekräfta detta, haic han med sig en annan bonde från sin hembygd, och denne berättade, efter aflagd vittnesed, att han en afton varit och helsat på sin vän Sven och att kon då befunnit sig i ett så förtvitfladt tillstånd att man höll vakt öfver henne. Sven yttrade, att om det icke snart blefve någon bättring finge man sticka kon. Då vittnet följande morgon infann sig hos Sven, var hon redan stucken, men om denna operation företagits medan kon ännu lefde eller icke, visste ej vittnet. Sven Pettersson anhöll att få taga med sig köttet hem för att salta det. — Skulle du vilja äta dot köttet? frågade polismästaren vittnet. — Ahja, svarade denne; det tar jag på min ed, att icke föraktar jag det för den saken. Trote denna vittnets högsinthet, resolverade poliskammaren. att det odugliga köttet askulle nedgräfvar. — En landstrykare vid namn Alex. Kullberg som sslera gånger blifvit förvisad från staden, hade för en i vecka sedan råkat fast för fylleri. Han dömdes till de sedvanliga fem rårna eller tre dygns vatten och bröd. Kan jag ej få gå hem, nådig polismästare, jag har några rdr att fordra, så att jag skall nog betala. Jag längtar mycket hem; jag har ett litet så nätt torp, så det tror icke polismästaren. Och Kullberg lade hufvudet på sned samt såg uppåt, liksom hade han i poliskammarens tak sett en hägring af detder lilla nätta torpet. — Jaså du sköter ditt torp, är det din sysselsättning? Ja, och så smusslar jag litet med handel. — Men skadar icke dender handeln jordbruket? Ne-nej men. Jag har en sju åtta riksdaler utestående och skall gerna betala. Han införpassades dock, enär uppgiften om torpet var mindre trovärdig, till straffets undergående. Då han i Tisdags åter inställdes efter undergången bestraffuing, yttrade polismästaren: — Nu vill du väl åka hem — på fångskjuts, kan jag tro? -— Nej, de bli så ledsna hemma i församlingen, då de få betala skjutsen för mig. Låt mig för all del få gå. — Vill du då gå hem ordentligt? Ack ja, det vill jag af hjertans glädje. — Det skull du få då, men kom ej tillbaka förrän du blir stadig och ordentlig. a f Nej, svarade K. med en skakning på hufvu5 det och sag högst trovärdig ut. j — Gil dig då genast i väg. 3 — Fär jag gå rodan i dag? frågade K. med et anlete som utvisade den angenämaste öfverraskning — Ja. N — Tack, det var hederligt, det var hederligt! ytt rade K. och gick plirande sin väg. 2A— — — -— Kran ålafvudstaden. Kongl. familjen intog i förgär afton, p 1 .(; 4an Af Yalarng A4 sons haa da