Göteborgsposten – 21 december 1865, sida 1

taten, ar obestriidligt. Hade regeringen velats förtara sofistiskt. skulle hon derför helt lugnt si utan vidare kunnat stöda sig på sista momen-ss tet i denna paragraf, såsom garanterande den rått, hvilken hon at verkligt konstitutionelt sinnelag dock velat ha bekräftad af ständerna, så föga dessa än äro elt uttryck för folkets vilja och verkliga tänkesätt. Regeringen har derför visat en grannlagenhet mot de snart afgående ständerna, hvilken i sanning förtjenar att på annat sätt bemötas, än med det hån som N. D. A. visar. Paragrafen 59 R. F., som detta blad vidare åberopar, lyder: Efter Rikets och Stats-Verkets tillstånd och behof låte Konungen till Utskottets öfverläggning framställa, hvad Staten kan tarfva utöfver de ordinarie inkomster, och hvilka behof genom Bevillningar böra fyllas. . Då, enligt hvad erfarenheten öfver allt visat, upphäfvandet af handelns skrankor städse gifvit till resultat en starkt ökad varuomsättning och äfven den naturliga inhemska industriens starkare uppblomstring, finnes intet skäl att tro, det icke statens behof öfver de ordinarie inkomsterna skola mer än hittills kunna tyllas af inflytande tullmedel (bevillning), i alla händelser lika mycket som om ett protektionistiskt system skulle åter införas i hela dess forna glans. Protektionisterna skola naturligen invända, att dessa ökade tullinkomster skola föranleda den inhemska industriens ruin ; detta påstående kan lätt bemötas, men då det ej hör hit för sakens utredning och endast skulle inkrångla densamma, hålla vi oss uteslutande till de at N. D. A. åberopade Sså och den syftning, hvari de åberopats. Derför vidare: 8 60. Till dessa senare (Bevillningar) räknas Tulloch Accismedlen, Postmedlen, Charte-Sigillatreafgiften, Husbehofsbränneri-medlen samt hvad Riksens Ständer dessutom särskilt hvarje Riksdag såsom Bevillning sig ätaga. kj må några allmänna afgifter, af hvad namn och beskaffenhet som helst, utan Riksens Ständers samtycke kunna förhöjas, Tullen å inkommande och utgående spanmål allena undantagen. Ej heller må Konungen Statens Inkomster förpakta eller, till vinning för sig och Kronan eller enskilda personer och Corporationer, några Monopolier fastställa. Här är ju grundlageus anda så troget uttryckt genom bokstafven som det är möjligt. Tullen tillhör de allmänna afgifterna, eller bevillningen. Då det särskilt törbjudes att höja tullen, förutsätter detta, att lagstiftarne icke ansett det kunna räknas regeringen till last, om hon, utan att derigenom förhöja andra bevillningsposter, och härfor finnes tillräckligt med betryggande garantier, minskar tullen. Det är skatternas godtyckliga ökande man velat förekomma, ej deras minskning. Hade lagstiftarne velat särskilt betona, att regeringen ej skulle få minska en skatt, hade de säkerligen icke underlåtit att införa lagstadgande derom, isynnerhet som de i Riksdagsordningens 30 paragraf 2 mom. särskilt anbefallt statsutskottet att genast anmärka, om, emot Riksens Ständers beslut, de till hvarje hufvudtitel anslagna summor skulle befinnas dragna till andra ändamål, än dem, som under samma Hufvud-titel höra, eller något af Riksens Ständer laststäldt anslag vara ötverskridet, och således gifvit ständerna den fullständigaste garanti mot godtycke i bevillningens fördelning och i bestämmandet af dess storlek. 61. Alla afgifter, som Riksens Ständer under de i söregånnde nämnda titlar beviljat, skola utgöras intill slutet af det år, under hvars lopp den nya Bevillningen af Rikets Ständer fastställd blifver. Finnest — utropar emfatiskt N. D. A. på grund af denna paragraf — finnes det nu någon möjlighet, ens för den största sofist att stolka dessa oförtydbara stadganden på mer än ett sätt, neml. så, att rikets ständer vid hvarje riksdag, således hädanefter hvarje år, hafva både rått och pligt att bestämma jemväl den tullberillning, som de vilja sig åtaga? : Vi gå mer än gerna in på N. D. A:s tolkning, tullen betraktad ur synpunkten af bevillning, såsom en indirekt skatt, ej såsom ett Iskydd mot ett visst enskilt fabrikantintresse, soch vi tro, att handelsfördraget med FrankriI ke icke skall komma denna tolkning på skam. U, farenheten bar lärt, att tullinkomsterna genom frihandeln icke minskas. Frihandeln öppnar nya marknader för företagsamhetsandan. Vi t. ex. få flera tillfällen att exportera, men ÅJu mera exporten stiger, desto mera ökas ifÅven importen, så länge landet fortfarande är lisskraftigt och stadt i utveckling. Sjelfva N. D. A. skulle väl ej med glädje helsa den dag, då ett annat förhållande inträdde. Detta är emellertid en erfarenhetssats, som ej kan af något lands handelshistoria kullslås. . Tullbevillningen höjer således sig sjelf 1 cenom frihandeln, såsom denna hittills tolkats, id. v. s. med tull endast på några få s. k. -kassa-artiklar — tullmedlen stiga. Skulle reprenasentationen nu genom något omslag frukta för i ölver-import till skada för egna fabriker, hafva de ju här såsom annorstädes tillsälle att använda öfverskottet å tullmedlen, omot hvad a de för vissa ändamål behöfva. till premi er åt egna fabriker eller näringar, på det dessa härigenom må kunna lemna en vara lika god med den utländska för lika billigt eller billigare pris, hvarigenom öfverimporten a sålunda skall undergräfva sig sjelf och åter2 11— 1 — 1 Ae oo Csy 1 — — — — —— — 7 a 1 ad