Göteborgsposten – 15 december 1865, sida 1

7 r 3 AX . Trods al den Frihed, her man proelamerer, Er dog den Aand, der egentlig regjerer, En Puddersky fra Fedrenes Parykker. Welhaven, som var i formen såsom skald vida öfverlägsen Wergeland, uppträdde med ironiens och satirens vapen mot de norska norrmännen och riktade sin hvassa lans mot t de srihetsbjeltar, Hvis Kraft er idel lamme Attentater, Og hvis Begeistring en forslidt Fanfare. Hvor Dorskhed griber alle Kammerater Paa Bunden af et öllet Svermeri; och mot de exklusiva patrioter, hvilkas fosterlandskärlek är: ) En Haandfuld Stormvind i de trygge Harne En Lettelse for Svirebrödres Lunger, Et Litani, som Egoisten sjunger, Naar han sit eget Contrefai vil favne. Men framför allt ifrade han mot de högröstade Norskhedens Filistre, sarick saf att tillaga den af norsk kornspiritus i sst. f. arrack eller ruhm) ö Som vrager Aandens Nektar Mod Tankefinkol fra Kartoffelhjerner (De ultra norrmännen kunde neml. ej a vanlig punsch, utan gjorde sig en ära och som, Fordi man sidder bjerget bag en Muur, Hvor intet Sverd og ingen Kugle rammer, Kroer sig som Fuglen i et snevert Buur, Og roser sig som Herre i sit kammer. Welhaven förföljdes af ultras som lands(förrädare och angreps af dem på det bittraste, men erhöll dock anhängare, bland dem kapt. Foss, som tillropade den sjelfkära och exklusiva norska ungdomen följande råd: Bedrift, som slumrer end i Barm uövet, Og Heltekraft, som endnu ei er prövet, Kan vere stor, men taus den vere bör, Skjuult i Beskedenhedens trette Slör. Om hvad Du kan og vil lad Handling tale, Til Saga overlad, din Daad at male. Men äfven detta parti gick till öfverdritt och aflade en Jeunesse doråde det s. k. Salonpartiet — hvilken gjorde sig till uppgift att i st. f. demokraternas supgillen med norsk punsch och vilda tjut sätta thesoiråer med hvita handskar och teaterprunk. Emot Welhaven lade sig efter hand fanatismen. Han blef studenternas gunstling, och särskilt den högsinnade ordf. för deras skandinaviska önskningar, hvilka segrande höjt sig öfver norskhetens dunster, till hvilkas förjagande ingen bidragit mer än han. Förf. tecknar derefter i lika korta, men träffande drag, såsom oss synes, Schweigaard, Birch-Reichenwald, Munch,, Motzfeldt m. fl., och öfvergår i följande kapitel till Storthinget 1836, som blef af ej ringa betydelse för Unionen. I det vi förorda arbetet på det varmaste hos våra läsare, hänvisa vi dem till förf. sjelf, hvars teckningar och skildringar ej allenast äro af historiskt intresse, utan äfven i flera fall särdeles upplysande. I kapitlet med öfverskrift Fjeldtourenlemnar förf. ett litet mästerstycke af liffull naturteckning, vittnande om ett sfriskt och poetiskt sinne. Bokens pris är 2 rdr 50 öre. Tal vid den högtid, då Engelbrekts minnesstod aftäcktes den 14 Oktober 1865, hållet i Örebro kyrka af Gustaf Wilhelm Gumaelius. Pris 50 öre. På N. M. Lindhs förlag i Örebro har detta tal utkommit i ett litet väl utstyrdt häfte. Sjelfva talet, hvilket är hållet i den varma och djupt fosterländska anda, som utmärker denne aktade skriftställare, var ock väl förtjent af att icke glömmas med de tidningsnummer, som under redogörelserna för Engelbrektsfesten återgåfvo detsamma. Det eger, oaktadt sitt ringa omfång, ett varaktigt värde och bör ej saknas bredvid samme förf:s Sånger om Engelbrekt, hvars bild det fullständigar och ställer i en vältalig historisk tecknings belysning. Om Qvinnans uppfostran för sitt kall. Ett föredrag af Rudolf Virchow. Öfversättning. Orebro, N. M. Lindh. Pris: 50 öre. Det ämne, som här afhandlas, har gifvit anledning till födseln af väl tusentals volymer och till ännu mera diskussion. Det oaktadt förtröttas man icke att ständigt ånyo upptaga det, och intresset är snarare i stigande än i minskning. Detta är ej heller underligt. Qvinnans uppfostran är ett af de problemer i vår tid, som oeftergifligen fordra sin lösning : det är en länk i den stora utvecklingskedjan, denna utveckling framåt, som är grundprincipen för vår tids hela åskådning, det lefvande saltet i det allmänna medvetandet. Man bör — utbrister i ädel hänförelse en annan förf., som i dessa dagar äfven tagit detta ämne till behandling, Eugne Pelletan -— man bör göra qvinnan till en själ, rik på allt som är sannt, på allt som är skönt, på allt som är heligt här i verlden, för att hon må lära känna sitt eget värde genom sin själs värde, och på det hon må i medvetandet om sitt morali ska värde hemta denna rena stolthet, som ej ir något annat än den lugna dygden. Då oroblemet af qvinnans uppfostran blifvit lögt I 4