Göteborgsposten – 15 december 1865, sida 1

Litteratur. Norge og Normendene. Reiseerindringe fra 1836 og 1865, af Orla Lehmann. Det är ett ätven här populärt namn, son står på denna bok, och det är ett namn, son gifver oss visshet om, att verket utmärker sig för stor klarhet i tankegången, trohet i teck ningen och en utomordentligt tilldragande stil Förf. lemnar här en särdeles intressant skil. dring af Norges förhållanden under 1836, ty 1865 har blifvit så styfmoderligt behandladt att de få sidor derom taga sig ut som ett litet appendix. Särdeles upplysande, och vi våga säga fängslande, är första kapitlet Tilstandene. Allmänheten i Sverige känner ganska litet till förhållandenas och händelsernas utveckling i Norge och kanske ännu mindre dess ledande personligheter. Det är visserligen ett mehn, som vi nu äro i begrepp att afhjelpa, men det har dock vållat ondt och gifvit anledning till missförstånd, som lätt kunnat medföra de obehagligaste följder. Man inser mer och mer nödvändigheten at en närmare bekantskap, och hvarje bidrag härtill måste derföre helsas med glädje och tackaamhet. Orla Lehmanns bok är ett sådant bidrag, frukten af ett ganska opartiskt omdöme och en klar blick. Det är ej någon apologi öfver norrmännen, hvilka han tvärtom ibland går ganska strängt åt, men då man vill teckna sannt, bör man icke, får man icke blunda för lytena. Med kraft och klarhet tecknar förf. der norska norskhet — ett motstycke till fenomanien — som i sin ifver att af Norge göra en alldeles afskiljd stat, hvilande på den vidast utsträckta demokratis grund, slungade handsken både mot Danmark och Sverige, mot Jute og Göte, för att göra nationen för framtiden omöjlig för alla amalgamationsplaner, och tillochmed skaffade sig ett väldigt uttryck i denna norska marseljäs: Op at kjempe, I brave Normanner! Op til Kamp hver Norriges Geist! Jydske Sprogherrers Pennefjaersbanner Har sig frakt i vort Fedreland reist. Hörer I Knaldet af Fjendens Kanoner — Disse Röster fra Herthadals LU Snart myrder han i Eders Mund Hvert et Ord, hvari Norge gjentoner. Til Vaaben! Pennen grib! Det Aandens Glovind slib! Flyv, norske Geist! Dit Vingeslag Skal slaae det Aag i Qvag. Förf. påpekar med fog, att denna mot danska språket riktade marseljäs sjelf är skrifven på danska med undantag af ett ord: Geist! — och det är tyskt. Banerföraren för denna ultra-norska och ljerft demokratiska riktning var IIenrik Werjeland, Fett oroligt hufvud, som hyste en glösande fosterlandskärlek, men hvars sjukliga pathos förledde honom till att vilja lösrycka let lilla Norge från det öfriga Norden och i sjelfva grunden från hela den öfriga verlden. Han älskade friheten; men det var en ofruktvar kärlek, emedan den ej var parad med let djup och den insigt, som fordras hos den, om vill ställa sig i spetsen för en allvarlig ifsutveckling. Emot den ultra-norska riktningen, hvars derättigade grundtanke man likväl icke bör slömma, uppstod snart en reaktion, för hvilcen Welhaven stod i spetsen, sjungande: