Göteborgsposten – 12 december 1865, sida 1

das det, och erhållit en utveckling, gått framåt med en hast och en kraft, som måste väcka beundran. Tyvärr, är Belgien ännu — ett arf från forna tider — söndradt i partier, hvilka stå bjerta emut hvarandra och möjligen skola, då den förmedlande hand nu domnat som hittills återhållit dem, börja att rasa samt sätta landet i ett farligt orostillstånd. Det är icke länge sedan Palmerston, så att säga, det sjelfständiga Belgiens skapare, bortgick. Så hastigt följd af Leopold I, kunna de ej klandras, som möjligen hysa misströstan. Men Belgien har, oaktadt sina partischismer, redan så mycket smakat frihetens och konstitutionalismens ädla frukter, att det skall, då ögonblicket kräfver enighet, som ger styrka, veta att bevara hvad det har, likasom dess partier skola låta sina enskilda intressen vika för det stora allmännas. Den nu afsomnade konungen åtnjöt det belgiska folkets odelade, ja, entusiastiska kärlek, så att tillochmed extrema liberala betraktade honom med aktning, äfven bigotta katoliker utan misstroende, alla patrioter och folkets stora flertal med stolthet och förtroende. Detta utan att han genom de bekanta små konstgreppen särdeles ifrigt tiggde om folkets gunst. Han hade snarare i hela sitt personliga väsen något tillbakadraget, hvilket under flera år ökats med ett drag af svårmod. Det var derför hans orubbligt konstitutionela sinnelag, hans solklighet och fosterlandskärlek, som ensamma förskaffade honom den höga aktning han hos sitt folk åtnjöt. Leopold Georg Christian Fredrik, Belgiernas konung, föddes i ett barnrikt äktenskap d. 16 December 1790 åt hertig Frans af Sacsen-Coburg-Saalfeld af dennes andra gemål, prinsessan Augusta af Reuss-Ebersdorf. Han var ännu icke 16 år gammal, då han genom döden förlorade sin far i ett ögonblick, då hans hus öde genom fransmännens seger vid Jena stod på spel. Faran blef afböjd, likasom husets förhållanden i allmänhet genom en slump förut kommit i bättre dager. En rysk agent, som i medlet af nittiotalet skulle se sig om vid de tyska hofven efter en gemål åtstorfursten Constantin, men från början icke varit destinerad till Coburg, blof genom sjukdom uppehållen derstädes. Den efterskickade läkaren igenkändes som en gammal bekant från Ryssland. Och denne gjorde nu agenten uppmärksam på de sköna, giftvuxna prinsessorna vid hofvet. Han stannade qvar, lät presentera sig, skickade damernas porträtter till Petersburg, hvarpå följde en inbjudning, hvars resultat blef den tredje prinsessans förmälning med storfursten. Fastän äktenskapet ej blef lyckligt och skiljsmessa följde, bättrades dock de dåliga pekuniera förhållandena och inflytelserika förbindelser öppnades, hvilka blefvo fördelaktiga för de uppväxande syskonens framtid. Prins Leopold blef ock tidigt rysk general, i hvilken egenskap han åtföljde kejsar Alexander I till kongressen i Erfurt. 1810 måste han på Napoleon I:stes befallning lemna denna post, hvarefter han genom vetenskapliga studier och resor vidare utbildade sig. Men efter den förändring, som inträdt i förhållandena, skyndade han redan i Febr. 1813 till Polen och följde nu ryska hären genom slagtningarne under det och följande året, ända tills intåget i Paris, åtföljde derpå monarkerna till England och deltog i Febr. 1815 äfven i vienerkongressen, tills Napoleons återkomst ånyo kallade honom till armåen, med hvilken han för andra gången inryckte i Paris. Under sitt vistande i England blef han bekant med och fängslade den dåvarande britiska tronarftagerskan. prinsessan Augusta Charlotta, enda dottren till prinsregenten, sedermera konung Georg IV, så att hon sjeli begärde denne prins till sin gemål och genomdref sin vilja. Det var en egen skickelse att Leopold redan då stod emot prinsen al Oranien. åt hvilken prinsessans hand egentligen blilvit tilltänkt. Prins Leopold blef genom en kurir, som träffade honom i Berlin, kallad tillbaka till Englund, 40 han genom en parlamentsakt af d. 27 Mars 1816 vaturaliserades, erhöll en årlig inkomst af 50,000 p. sterl., titeln hertig af Kendal och dermed britisk peersvärdighet, rang omedelbart efter det. k. husets prinsar, anställning som fältmarskalka och medlem af geheimerådet. Så lysande utrustad, förmäldes han d 2 Maj 1816 med nämnda prinsessa till ett äktenskap, hvars korta varaktighet desto mera beklagades, som det blifvit mycket lyckligt. Prinsessan dog d. 5 Nov. 1817, sedan hon nedkommit med en dödfödd prins. Sorgaen tillbragte nu enklingen, aktad af engelska folket, flera år i stilla tillbakadragenhet, än i London, än på sitt landtställe Claremont, en skänk af parlamentet. Först mot slutet af detta århundrades tjugotal indrogs han ånyo på den politiska ! banan, å hvilken han hädanefter skulle spela!