Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Stockholm d. 10 Dec. Ändtligen är då den stora striden utkämpad. Ännu för en vecka sedan var deras antal, som vågade hoppas på en seger, ganska ringa. Då adeln fattade sitt beslut, det mest högsinnade som detta stånd någonsin fattat, blef glädjen lika stor som allmän. Man glömde i första ögonblicket att äfven presteståndets samtycke till den stora reformen ersordrades. Men man insåg ganska snart att detta stånd omöjligen kunde eller ville utsätta sig för det ansvar, som ett afslag medförde. Sedan voteringen på riddarhuset blifvit känd, bestormades presteståndets förnämste ledare med de aldra enträgnaste uppmaningar att förkasta representationsförslaget. Det gällde, sade man dem, att rädda både fåderneslandet och kyrkan, och detta tal gjorde verkan. Erkebiskopen blef på fredagsmorgonen underrättad om ledarnes beslut att bringa förslaget under omröstning. Men erkebiskopen förklarade då, att med den utgång frågan fätt, hade presteståndet ingen annan utväg än att antaga det kungliga förslaget, sedan presterskapets ställning såsom en politisk institution ej längre var hållbar. Han lärer till och med bestämdt hafva förklarat, att om, sedan proposition blifvit gjord, votering yrkades, så skulle han till vice talmannen öfverlemna klubban och genast hos K. Maj:t anhålla om befrielse från åliggandet att fungera såsom talman. Man hade icke anat ett sådant beslut, men man var fullkomligt viss på erkebiskopens ordhällighet, och då öfverenskoms att hvar och en som ville väl skulle i det stundande plenum uttala sig emot förslaget, men votering skulle ej af någon yrkas. Och detta aftal hölls äfven. Det lärer väl icke behöfva sägas att hela den härvarande diplomatiska kåren med den mest spända uppmärksamhet följde representationsfrågans behandling. Huru utgången at