Göteborgsposten – 9 december 1865, sida 1

heter, att då vid middagstiden med ljungeldens hastighet ryktet spred sig att roteringen bönjat å Riddarhuset och att inom några timmar allt kunde vara asfgjordt, trodde man knappt sina öron. Snart voro dock alla ovisshetens dimmor skingrade, ännu ett telegram, och man visste att Sveriges Ridderskap och Adel med en, i betraktande af omständigheterna, aktningsvärd majoritet bringat ett offer åt tidens och nationens fordringar, ett offer så stort att inget lands adels historia dertill kan uppvisa ett motstycke. Man visste, att nu den stora frågan vore löst, ty presteståndet hade ju redan på förhand gifvit en vink om, att det ämnade trampa i Riddarhusets sotspår. Nu då sagan blifvit sanning, då ett enda jubelrop uppstiger från ett lyckligt folk, nu må alla sidohugg hvila, segern har ju ändå stannat på deras sida, som åsyftat nationens sanna väl och den segrare är ädlast som förlåter i stället för att förfölja. Den tacksamhetsadress, som från ett städse vaket och frisinnadt samhälle, Örebros, genast vid den glädjande underrättelsen afsändes till Ridderskapet och Adeln, kan ätven anses såsom fullkomligt på sin plats och vittnande lika mycket om god takt som om en ädel och högsinnad känsla af ståndets ridderliga uppfattning af den devis, som i alla tider och alla länder det sanna chevaleriet städse burit främst på sin sköld: Noblease oblige! En så liflig anblick som vår stad under veckan och specielt de 2:ne sista dagarne erbjudit, torde vi icke snart få upplefva. Att nu icke tala om Thorsdagens storartade glädjelåg, dess i hast anordnade kollation å Börsen der glädjen stod högt i tak och lite till ändå, dess bengaliska eldar, som hos den på afstånd från staden färdande ingaf den hemska föreställningen, att staden stod i ljusan låga, att nu icke vidare uppehålla oss vid den otrivilliga lättnad, som fyllde hvarje sinne, då vid middagstiden i går vallting var klart, som man säger, eller den jublande, men värdiga stämning som herrskade vid gårdagens test å Bloms sal, vilja vi endast tala om den innerliga tillfredsställelse, som lyger i hvarje anlete och som tillkännager att här åtminstone inte sunnos några synnerliga reformfiender. Festen å Bloms sal, hvilken för aftonen dekorerats med flaggor och de svenska provinsernas vapen, var så talrikt besökt, som utrymmet möjligen kunde medgifva. Talarestolen bestegs först af rektor A. O. Ileurlin, som i varma ordalag föreslog H. M:t konung Carl XV:s skål. Denna beledsagades med skallande hurrarop af församlingen och fanfarer från skarpskyttekårens musikkår, som under hela aftonen utförde musiknummer, sålunda gifvande sin gärd åt den allmänna hänförelsen. Litteratören Axel Krook ;öreslog skålen för den nya riksdagsordningen. Häradshöfding 6. E. Gjers talade vid skålen för h. exc. justitiestatsministern De Geer. Lektor F. T. Blomstrand föreslog skålen för den gamla representationen. Grossh. 4. Palm talade vid skålen för adeln, Ett originelt sätt att uttrycka sin patriotism, var det som en af stadens mest kända tailleurer och icke minst erailleurer visade, då han under gårdagen ornerade etaget i sina båda kolossala butiksfönster uteslutande i de skandinaviska färgerna, å hvilkas botten initialerna C. XV och I. D. G. glänste fram, bildade af — halsdukar i briljanta färger. Detta allt är endast en svag teckning af den lifliga och uppriktiga entusiasm, hvaraf denna stads innevånare, i likhet med landets hela öfriga befolkning genomträngts. Vi hafva icke velat störa intrycket af de mäktiga och fosterländska känslor, hvilka utan tvifvel nu röra sig i hvarje svensk mans och qvinnas bröst, genom att bredvid dagens stora nyhet vidröra veckans mindre märkvärdiga företeelser. Dertill gifves oss i nästa krönika nog tid. I denna stund, då svenska folket står vid gryningen till en ny dag, rinner oss ovilkorligen skaldens ord i minnet, och vi finna i sanning inget värdigare sätt att afsluta krönikan ötver den vigtigaste veckan i det nu lefvande slägtets historia. Så hägrade framtiden för siarens syn och sådan, hoppas vi, ja, äro vi nästan öfvertygade om, att den skall blifva: Se, Svea sitta på sin tron på fjellen Med stjernekronan omkring gullgult hår, Hon blickar stilla ner i vinteqvällen, Dess rykte nyfödt genom verlden går. Se! Upp till Statens nya tempel tåga Ej skiljda flockar, men ett brödrafolk. Det ligger aska öfver tvedrägts låga )ch hatet fallit för sin egen dolk, ven som en stjerna strålar religionen )ch lag och frihet hålla vakt kring tronen; ;örtrycket, flärden kan ej längre stanna, Jess smitta flyr för Nordens friska vind, Jet hvilar allvar på hvar manlig panna, )ch oskuld rodnar på hvar tärnas kind. lit, välstånd blicka ur hvar hyddas fenster, )ch i palatsen bor det blott förtjenster.