Göteborgsposten – 8 december 1865, sida 1

yttrade sin äsigt i frågan, af hvilka 10 förklarat sig för förslaget, men 4 uttalat sig emot detsamma. De som uttalat sig i förstnämnda hänseende äro: d:r Säve, biskop Beckman, hofpredikanten Rosenius, d:r Moberger, prosten Lundberg, kyrkoherden Wennerström, prosten Tegnår, d:r Lundberg, prosten Rabe och kyrkoherden Otterström. Emot förslaget hafva talat biskop Anjou, prosten Arrhenius och professor Flensburg, med hvilken sistnämnde prosten Fant förklarade sig instämma. H. oxc. grefve Manderströms tal d. 6 d:s å Riddarhuset löd sålunda: Efter allt hvad rörande denna för fosterlandets framtid så ytterst maktpåliggande angelägenhet, ä ena och andra sidan, så väl här, som vid förberedande möten, blifva anfördt, kan jag icke smickra mig med att vara i tillfälle meddela några nya eller värdecika upplysningar, icke heller hyser jag något särdeles förtroende till ordets makt, att på frågans närvarande ständpunkt rubba de öfvertygelser, som tvifvelsutan redan äro fattade, och allraminst tilltror jag mig att dertill ega förmåga. Jag anser likväl som en skyldighet mot mig sjelf och mot den embetsstzllning jag her äran bekläda, att med några sa ord oförtydbart tillkänvagifva mina åsigter med afscendo bå denna allvarliga fråga. Jag hyser en fast och orubblig öfvertygelse om det på K. M:ts nådiga förslag grundade representations-sättets obestridliga företräden framför det nuvarande, och derom att detta senare under närvarande tidsförbållanden hvarken kan eller bör upprätthållas. Jag anser det kongl. förslaget bygdt på sanna och rättvisa grunder, hvilka, följdrigtigt tillämpade, äro vål egnade att skapa förtroende mellan konungen och folket, samt derigenom gifva regeringen det ovilkorligen bohofliga stödet af en representation, som blir ett sannt uttryck af nationens tänkesätt. Jag har derföre, efter lång och samvetsgrann pröfning, i underdånighet tillstyrkt det kongl. förslagets framläggande för rikets senast församlade ständer, och jag är icke sinnad att afgifva ett sådant tillstyrkande för något annat förslag, än det som nu föreligger. Det är en icke ringa tillfredsställelse att vid den alder, till hvilken jag hunnit, kunna lemna en sådan förklaring, utan att förneka någon af de grundsatser, hvilka jag under loppet af en mer än 40-årig tjenstenannabana bekännt; och den tillgifvenhet, jag derunler tror mig hafva för åen monarkiska principen ådasalagt, bör vara en borgen derför, att åtminstone icke ag anser förslagets antagande innebära de vådor för lenna grundprincips upprätthållande, hvilka blifvit örespeglade. En stark konnngamakt kan bildas äfven itan en folklig representation vid sin sida. men i våra ider kan den utan detta stöd icke i längden bestå; ch en folkkär Konung, som otvunget erkänner sitt olks rättmätiga anspråk och villigt söker att gå dess illiga önskningar till mötes, sörsäkrar sig om en nakt, som upprätthållandet af föråldrade privilegier ch ojemnt fördelade rättigheter aldrig kan skänka. Jag förordar på det varmaste det kongl. förslaets antagande. Ett enda ord må det tillåtas mig tillägga. Under ärdagens ofverlaggningar hafva hårda, jag vågar säga förtjenta, tillmälon blifvit mot K. M:ts regering rigade: den känner sig deraf icke trällad. Jag ber att A erinra, att ehuru af hvarje ljus kan blifva en brand, örefinnas dock icke skäl att fortfarande sitta i mörket, dertöre att man kan befara, det ljusets fiender kola ovarsamt umgås med elden, som var ämnad att ärma, icke att tända huset.