Göteborgsposten – 7 december 1865, sida 1

ster bevi intet; det är ju en vedertagen grundsats si all jurisprudens, atv man ej får vittua i egen sak, um enst C e då man vittnar för sig sjell. Grelve Posses yttrande atce regeringen skull handla revolutivnärt om den åter tramlade förslaget I var i högsta grad underligt och oväntadt. Uraktlater regeringen att handla sa, Vore det tvärtom ett bevis I. sbå bristande allvar och nit för saken. Bakom d skäl adelsmännen anföra mot lorslaget ligger nugol: en omedveten känsla al tyngd och bekymmer, vackt al tanken på att uppge en angenäm ställning. Dot . år ej underligt att de tänka på sina efterkommande, men de böra besinna att andra utvägar än riksdagsmannabanan leda till Ara och frumgang, och laga alt sde bibringa sina barn duglighet och redbarhet. Man sär ej begära tacksamhet för den uppoffring sOUH skall (I göras; det vackra i handbugen försvinner derigenom och medborgare ha rätt att fordra den (bifallestorm — nyssjningar.) Hr Mlach bekämpade försk hvilket hufvudsaklig det löjliga och omkliga deputationsvasender, som han visserligen icke beskyllde regomngen atv halva föranstaltat, ehuru, såsom han sade, rosten är Jakobs röst, men händerna äro Esaus händer. IIr Liljenstolpe upplaste derefter ett anförande, som ingen ahorde, ehuru tal. bad om uppmärksamhet atminstone al aktning för damerna pa läktaren. Vi hörde för öfrigt blott att hr L. talade mot förslaget, stödjande sig på yteranden al Ludvig Johansson Boije. Frih. C. o. Plätenatillkannagaf konligen sin alsigt alt rösta för förslaget. Ordet lemnades derpå åt hr Brakel. Han befarade att upplysning icke skulle kunna göra sig gallande i den föreslagna representasionen, att lörsvarsväsendet skulle af densamma missvårdas. Han ville gå in på en reform, men med vilkor att äfven andra korporationer än landstingen finge deltaga i valen till one kammaren, och att, bland annat, adeln i densamma nuge insätta ett ej öfvervägande antal. Grelve E. Sparre, som följde dernäst i ordningen, lemnade ännu några antydningar om beskalfenhecen af det förslag, som synes vara i beredskap, för den händelse att detta skulle falla. Den andel adeln skulle börbehalla sig i öfre kammaren, skulle sta i nagot förhållande ull dess Jordbesittning. Derigenom ville man vinna en motvigt mot den obegränsade vallrätt, som förmenas skola medgifvas vid andra kammarens sammansättning. Grefve Sparre sökte för ölrigt orvertyga sitt auditorium, att detta förslag verkligen var allvarsamt menadt. Slutligen uppträdde grelve Henning Hamilton med det från motstandarnes sida utan ad fråga talentfullaste anforande, som hittills förekommit eller lärer vara att förvänta. Framhallande vadorna dels dera, att makten elter soregifvande skulle falla i händerna på en klass och dels al konungamaktens lörmenta inskränkning, vädjade talaren med stor skicklighet och den finaste beräkn ng ill de känslor och tföreställninsar, med stöd af hvilka han kunde hoppas göra djupaste intryck på sina åhörare, Alven uttalade han den förmodan, at regeringen verkligen icke skulle komma att framlägga förslaget anyo oforändr. dt, hvarmed skulle antydas, att icke något enda ar de gjorda inkasten förtjenade afseende, ej ens de som gjoris a dem, som i alla fall biträdde förslaget. Det bitall al. skördade af de med honom liktänkande var Lilli sare och högljuddare än det som blifvit nagon annan al denna sidas talare till ael, och flera tycktes vara al den äsigten, att det ej nu gjordes mera vittnesbörd ohof. ty rop på proposition hördes, da likväl landtmnarskalken tillkannagaf att plenum kommer alt fört sättas i morgon, unedan ännu 41 (sä JLMLÄUGCUH) tal. ytterligare hade anmält sig. I Presteståndet, som började sitt plenum kl. 10 f. m. uteslutande egnadt åt represemationsfragan, yttrade sig först doktor Petrelli mot resormforslagot i ett innehallstomt, 1. frasrikt svassande föredrag. Han liknade den foreslagna representationen vid ett för sommaren PaSdAande lusthus eller tält, hvaremot den nurarandenamUligtvis är en grundmuran vinterboning. Varnaue mot alt fresta Herren genom att ölverdarigt kasta sig i afventyr. Pressen, den tygellosa och tiden, den sedeslösa fingo, förstås, sin behöriga upptuktelse. Biskop Björck påminde derom, att läderneslandets öde till en stor del berodde på prestestandet — ja, måhända på en enda röst derstädesHan hade nu granskat det kongl. förslaget och ville derför yttra sig öfver detsamma. Många vigtiga inkast hade gjorts emot detsamma, men mängden af dessa inkast hade vid en närmare granskning visat sig vara endast skenbara. Tal. bemötte vidare prof. Ribbings inkast att förlaget ej hvilade på historisk grund. Det hvilade ju på kommunen. Kommunallagen är visserligen nyskritven, men kommunalsjelsstyrelse hafva vi egt fran hvdenhös. Kommunen hade således i hög grad histor.sk kontinuitet, den historiska utvecklingen hade bibehållit kommunen, men vittrar stånden. Kommun n som grund för förslaget är konseqvent genomtord. Den -högre kommunen utgör grunden för den lörsta kammaren. Saväl prof Ribbing som grelve Henning IIam Iton hafva önskat 4streckets bomuugande. Nå val — återdog hr biskopen — otrecketr kan man ju i framtiden borttaga, om demokrat en så fordrar och det kan ske utan vada. För sin egen del troude dock talaren, att det skulle gå så lätt som man stundom låtsade sig Rukta. ty äfven den andra kammaren skulle blifva og konservativ att förhindra detta. Beträffande penningen som grun! ör valätt, så egde äfven den historisk kontinuitet, ty Het var den, som af ålder legat till grund för val nom kommun n, såsom vid prestval. nämndaomansval mm. om. Tal. hade i början, med män en, fruktat för kvrans bestand, för bondregemante och konungamaktöns g hade han fungor ozruudade. Det giuge tt sannt aristokratiskt drag genom svenska folket: det ärade duglighet och ingalunda oduglighet: det skall således oslt säkert ej med sitt val falla på ovärdiga. Konungamaktens säkraste värn ligger i folkets kärlek. Med Gud och Sveriges allmoge kan ännu vara en onungs lösen. Ju mer upplysningen tilltaver och ju värdigare religionsläraro ti i. ju mera skyddas h04 088 den evangeliska kyrkan. Derför burde ec piesterskapet först svika, och sedan förlora folkeis förroende genom förkastande al ett representationsförs som folket önskar. Tal. hade i föregående dagens plenum reserverat mot det da fattade beslutet om uppskof till dess ; ty det hade varit värdigaro att get i ett anlörande, sn assag att förringa betydelsen af vid närmare besinnir :ig ut adeln bestämt si Pesteståndet genast antagit det k. lörslaret, ty hvar från skulle man väl få ett bättre och populära förkastas det, så skall en allmän förvireing upps vin ch klyftan vidgas emellan praesterskapet och folket. ärtill ville hr biskopen ej för sin del bidraga, hans 2 : 3. 5