Göteborgsposten – 5 december 1865, sida 2

träd till höger och stättan emellan dem, hvilket allt jag under denna natt sett framför mig medan min vision af Meg Hawkes fortfor, då min blick upptäckte en springande gestalt bredvid häcken. Jag såg hufvudet af någon som steg öfrer stättan för att förfölja oss och hörde Brices namn ropas. — Kör på! Kör på! skrek jag. Men Brice höll in hästarne. Jag låg på knä i vagnen med hoppknäppta händer och väntade attt bli gripen, da dörren öppnades och Meg Hawkes, blek som döden och med sin kappa uppdragen öfver de svarta lockarne, skådade in. — Åh! åh! åh! lofvad var Gud! ropade hon. Gif mig er hand flicka! Tom, du är god en! Han är en snäll gosse, Tom. — Kom in Meg, du måste sitta hos mig, sade jag, plötsligt återhemtande mig. Meg rörde sig icke. — Tag min hand, sade jag, erbjudande henne min egen. — Jag kan icke, miss, min arm är afbruten. Och så var det. Den stackars flickan hade blifvit följd af fadrens spioneri och upphunnen då hon skulle gå till Elverston för mig. Fadren hade slagit henne till marken med sin knölvåk och låst in henne i sin hydda. Derifrån hade hon likväl lyckats undkomma och skyndade nu till E.verston, sedan hon förgäfves sökt att få någon som lyssnade till henne i Feltram, hvarest folket redan Hera timmar legat till sängs.