Göteborgsposten – 4 december 1865, sida 1

ar särdeles tålIrISK. TLAU ar VIM uc 1016B kende riksdagarne varit ömsom liberal och fö nsom konservativ, allt beroende på huru r6 an trodde sig lättast vinna uppseende. a u är han grefve Erik Sparres vapendraare — följaktligen förslagets motståndare. a medan han par tout vill göra effekt — äfen med uppoffring at allt anseende — så s egagnade han dertill nu lägligheten. Men BE å hans styrka icke ligger inom logikens omv ide, så undvek han att i egentlig mening d ranska förslaget. Han föredrog, hvilket också p r mycket lättare, att rida spärr mot detsamd a. Den au plötsligt modig blilne mannen:n örmälde sig alls icke frukta det röda spöke, d om han kallade situationen. Mot den redlr an också spärr — med stora sraser, till ära g ör det på jernvägar och ångbåtar uppresande f olitiska ridderskapet. IIan äflades att tala c ublimt, men blef endast platt. I atscende påla trkandet att det in petto varande contraför-sf laget skulle kiamkeses så förklarade han sa in sådan åtgärd nu innetatta ett sjellmord. 1 slutligen pratade han älven åtskilligt omis snnolikheten al, att, derest det nu hvilande öorslaget förkastades, ett lika beskafladt skulle ramlaggas och antagas; ty han trodde aldrig adel, som vunnit så lysande segar. skulle hvarken låta tvinga eller skrämma i Emellertid egde flertalet al de närvavande så föga kritik, att den storpratande sretven verkligen helsaces med bravorop, när n ändtligen slöt sitt långa tal. — Det torle knappast behötva sägas, att han icke af någon bland motsidans talare bevärdigades med svar, hvilken omständighet han naturligtvis tyder som en otantlig seger. 1 De liberala talarne yttrade sig med mycI I ken hossamhet, och iakttogo den värdighet som situationen föreskref. Bondeståndets i går till justitieministern aflemnade tacksamhetsadress, är utan tvitvel en at de märkligaste handlingar, som i denna på demonstrationer rika period sett dagen. Denna adress innehåller en formlig protest mot det falska och försåtliga påståendet, att, allmogen skall vara förslaget obenägen, derföre att möjligen nu några röstberättigade på landsbygden skulle genom den nya riksdagsordningen icke erhålla valrätt. Slutligen vill jag omförmäla en ganska märklig opinionsyttring. Vid det sammanträde med samtlige deauterade från landsorten, som i går egde rum å De la Croixks salong, beslöts att en förteckning på alla deputationerna skulle införas i Attonbladet och Posttidningen. Då framställning gjordes huruvida nämnde förteckning äfven skulle införas i Dagligt Allehada, möttes den med erinran att samma tidning icke för folkets talan, hvari hela församliugen ljudeligt instämde. En så förödmjukande — men fullt befogad — tillrättavisning, har mig veterligen hittills aldrig någon svensk tidning erhållit. Den 3 December. Till hvad jag förut meddelat rörande första hufvudtitelns behandling, kan jag bifoga en ganska pikant anekdot, hvilken allmänt cirkulerar. Det var egentligen hofjägmästaren Tornerhjelm som först och ifrigast påyrkade inom statsutskottet, att nämnde hufvudtitel skulle företagas och afgöras före representationsförslaget. Han ordentligt vinringade? — ochl) rjagade de öfriga utskottsledamöterna innan han fick dem att gitva med sig. Under tiden försäkrade han sig vara representationsförslaget varmt tillgifven och erbjöd sig derjemtel: då han samtalade med de borgerliga utskottsledamöterna att taga minst 25 af de nykomna adelsmännen med sig vid voteringen om förslaget. Under samtalan med bönderna i utskottet utfäste han sig att taga minst 50 adelsmän för samma ändamål. Ovisst är huruvida dessa lötten på hutvudtitelns afgörandes hade någon direkt verkan; men antagligt är att de åtminstone icke motverkade hans önskan. När så utskottsbetänkandet till stånden inkommit, uppträdde hr Tornerhjelm med mycken itver mot representationsförslaget vid nåsttöljande sammankomst på hotel Pheenix, och man antager nu att han ingalunda skiljer sig. trån dem af skänska adeln som vilja förkasta törslaget. Inom presteståndet är harmen ganska stor deröfver, att man på den senare tiden lagt så soga vigt vid nämnde stånds åsigter i den stora frågan, och antagit att förslaget at de nhögvördigas pluralitet skall godkännas. Denna harm har den alltid fyndige gretve Erik Sparre begagnat sig af. Vid en sammankomst hos biskop Annerstedt har grefven piggat upp presteståndet, och i ett glödande tal skildrat de faror som hotade detta stånd och statskyrkan, om förslaget antoges; samt vigten als att de två första stånden höllo samman, utan atseende på det liberala skrän som nu uppstämmes, Simationen är också nu sådan att pluraliteten både på riddarhuset och i prestestånoa ee — — — 12 — a — ö