Göteborgsposten – 1 december 1865, sida 2

Bibliska historien på scenen. Den nuvarande soperan eger, som bekant, till före gångare de religiösa skådespelen, eller så kallade mysterierna, hvilka härstamma från kyrkans äldsta tider och stodo i nära törbindelse med sjeltva gudstjensten. Af svenska försatkare som på senare tider hemtat stoff för dramatiska kompositioner ur bibeln minnas vi bl. a. Wallenberg hvars Susanna? är en perla mom svenska litteraturen och nuvarande konwaktsprosten i Wassunda C. G. Rollin till hvars Abraham och Lamech, J. E. Gille komponerat musik. Vi veta äfven att man hos oss är nog fördomstri att tilåta dylika styckens uppförande på scenen. Så är det ej i Tyskland, der sådant endast tillåtes när handlingen såsom t. ex. i IIeboels Judith har en öfvervägande historisk karakter. I England är man ändå skrupulösare; Måhuls Joseph får aldrig der gifvas, Rossinis Moses i Egypten är förvandlad till Petrus Eremiten, Verdis Nebukadnezar döljer sig under namnet Ninus. Ingen skådespelare törs beteckna gudomen annat än med det opersonliga himmel. Numera har man dock i England hunnit vänja sig vid medeltidens demoner och smälter med god smak både vargklyftan i Friskytten? och kyrkogårdsscenen i Robert, hvilka tordom väckte mycken anstöt. I Frankrike deremot generar man sig på intet sätt. På några pariserteatrar upptoras sedan någon tid tillbaka tvenne stycken, Det förlorade paradiset och Syndafloden, hvilka framkallat ett så oerhördt bifall, att gamla Theåtre Francais blifvit afundsjuk och ur sitt biblioteks dammiga gömmor framletat äfven den en biblisk pjes, nemligen Racines Athalie. Det förlorade paradiset är ett äldre stycke, om hvilket vi endast i förbigående vilja anmärka, att det icke är dess 5 akter som locka den talrika publiken utan den paradisiskt oskylda, om icke precis oskyldiga, skepelse i hvilken Eva visar sig. -Syndafloden är frukten af hrr Clairvilles och Sirandius gemensamma bemödanden. Stycket innehåller visserligen 5 akter, men handlingen är tillräckligt invecklad för att vara spännande. Noak, den lefvande symbolen af tron, har sin motsats i afgudadyrkaren och trollkarlen Cleophas, den personifierade vetenskapen, en rationalistisk teolog, som för hvarje underverk eger en natrlig förklaring. På det att stycket icke må sakna sitt rent menskliga intresse, törälskar Noaks son Japhet sig i Eva, dotter till den hedniske köpmannen lames. Rationalisten Cleophas slår sina krokar för samma hulda föremål och uppväcker derigenom den mest brinnande svartsjuka hos Thebais hans trogna och älskande slatvinna. Till slutet triumferar tron, ty Noak och hans familj rädda sig undan syndafloden i arken, men äfven vetenskapen firar en triumf. Cleophas har redan på förhand förutsett att en stor flod skulle komma och har så noga beräknat dess ankomst, att han i lagom tid hinner antända sitt palats och med de sina omkomma i lågorna. Japhet vill taga Eva med sig i arken, men hon dör frivilligt i den stigande floden, då hon icke vifl ötverlefva den verld som förgås. Henne tillkommer den första martyrens segerpalm, utbrister Noak gråtande och drager sig tillbaka i arken. Ofvanför denna öppnar sig nu himlen och Jehovah syves med de himmelska härskarorna i strålande ljus. Ett brinnande palats, en flod som dränker alla syndiga, både menniskor och kreatur, en himmelsk gloria och ännu några dylika knalleslekter — se der hvad som håller stycket uppe. Det är dock sannt, att för åstadkommande af alla dessa effekter hade man icke behöft att gripa till ett bibliskt ämne. Den allom bekanta sagan om Deukalion skulle ha gjort fullkomligt samma tjenst.