Göteborgsposten – 30 november 1865, sida 1

— po — Ni vara en mycket hemlighetsfull familj ni med namnet Ruthyn. Ni vara så listiga. Jag hata sådant folk. Men min parole, jag vilja se mr Silas Ruthyn och fråga hvad han mena. Jag höra honom säga gamla Wyat, att Dudlev rest sin väg i qväll. Han skola säga mig allt, eller jag eljest göra schack och matt så visst som jag lefva! Madames ord hade knanpt tystnat, förrän jag åter sug framför mig Meg Hawkes vandrande uppför den branta backen mutan att någonsin på sin väg till klverston hinna uppför densamma, Jag bad fåfängt inom mig att hon måtte hinva fram till målet för sin vandring. Fåfänga bön af ett plägadt sinne. Megs färd var redan afbruten. Hon skulle ej hinna till Elverston i tid. Madame gjorde ett nytt besök i sitt rum och återvände utan att hennes lynne tycktes ha blifvit bättre. Hon gick omkring i rummet och knuffade de få möblerna hit och dit. Hon sparkade sin tomma kappsäck ur vigen dervid yttrande en otäck fransk ed. Hon gick med långa osäkra steg rundt omkring rummet, hela tiden talande för sig sjelf och i alla vändningar med ursinnig min svängande på sin klädning. Slutligen gick hon ut. Jag förmodar att hon tyckte det hon ej fatt nog öppenhjertigt förtroende angående hvad man ämnude företaga med mig. Det blef nu sent på aftonen och likväl iugen hjelp! En hemsk, iskall rysning genomlopp mig. Jag lyssnade på tecken som skulle bebåda min befrielse. Uvarje aflägset ljud nådde mig, der jag satt till hälften qväfd, med en ohygglig tydlighet.