Göteborgsposten – 30 november 1865, sida 1

Alla historiska minnen ha i sig något tilldra gande, desto mer, ju högre deras ålder är och ju tydligare de svunna tidernas karakter i dem up benbarar sig, och det är en stolt, upplyftande ocl stärkande känsla för ett folk, att ha bevarat friheter orubbad från äldsta tider och att ha en författning, som eger århundradens värdighet. Men i det praktiska lifvet betalar det sig icke, utan är tvärtom skadligt och farligt att behalla institutioner, hvilka passa: för de tider, å de blefvo till, och de närmat följande, men som efter de framsteg menskligheten gjort i upplysning och sjelfmodvetande, för länge sedan soråldrats. Det är omöjligt att lagga dam mot lifvets framåtilande ström eller att kunna tvinga den att rinna tillbaka. Det är omöjligt, att skrufva nya åskådningar in i gamla former och rätta rörelsen efter dessa; följden blir då, att dessa äro till hinder för utvecklingen, att de, lifdömda af tidsålderns sundförstånd, rutina upp och att deras ruttenhet angriper det lif, som skall röra sig uti dem. Så har det gåt i vårt grannland; dess medeltida representation hm gjort dess ekada, har satt det betydligt tillbaka i po: litisk utveckling, och dess förändring har nu blifvi ett nödvändigt vilkor för att utvecklingen kan kom: ma framåt oeh inhemta det försummade. Men det hi naturligtvis de svårt för att inse, hvilka ej allenas uppväxt i och grånat under de gamla formerna, som e allenast en gång vant sig vid dem och äro intagna deras vördnadsvärdhet. utan äfven sjelfva njuta förde: lar deraf, hvilka de skola mista genom en omändring Det är derför från den konservativa sidan som re formförslaget i Sverige möter invänningar och mot tånd, och derför har konservatismen lörnämligast sit säte inom adel och prester; ty dessa tvenne stånd, är de privilegierade, under det icke allenast borgare oct vönder, utan äfven alla Sveriges öfriga medborgart och sjelfva staten äro förorättade genom den bestäende ordningen. Ussigterna sör förslagets framgång ha, Gud ske lof! under de sista veckorna blifvit ljusare och det är icko heller lätt att föreställa sig, att det skall kunna falla efter så lång och tålig väntan och under en så stark och enstämmig rörelse inom folket att man aldrig förr känt något sådant, om H. M:t konungen af Sverige och hans regering hafva allvar lig afsigt att genomdrifva det och skola använda alla de lagliga medel, som ligga i deras händer. Endas för den händelse att de skulle svika, tyckes det kunns falla; men skulle de svika, skulle historien öfver dem fälla en hård dom. De skola ej svika, derom äro vi för vissade, och derför skola, såsom h. exc. de Geer i förgår yttrade, konung och folk icke läng förgäfves vänta, att få se sina önskningar uppfyllda !