Göteborgsposten – 30 november 1865, sida 1

CKL ROS UV. 1. Donmier. 10009. —— — ——— nande färdighet vittnande föredrag täflade med det oskuldsfulla, behagliga och älskliga i hela hans uppträdande. På grund af allt detta tro vi oss kunna försäkra att i händelse ännu en Åconcert contemperain skulle komma att gitvas, ingen skall behöfva ångra av ha intunnit sig på densamma. Förlofningen vid lyktsken gick med vanligt lif å de spelandes och vanligt bifall från publikens sida. Dödsfall; Då ur ett ungt, driftigt och energiskt arbetande bolag plötsligt en al detvas verksammaste disponenter ryckes bort, kännes forlusten tung, en djup nedslagenhet griper delegarne och affärsmaskinen stannar för ett ögonblick, men för att åter börja arbeta ögonblicket derpå, ty detta är alltings inneboende lag: framåt! Så ock då ett äriftigt samhälle, bvilket sväller af lifslust och växer med ungdomshast, förlorar en af sina bästa medlemmar, en af dem som det vant sig att ständigt se i trämsta ledet, då det gällt det allmännas angelägenheter. Göteborgs samhälle törlorade i går natt en af sina bästa medborgare, hr E. G. Lindström, en af dem som aldrig tröttnade att verka och arbeta i dess tjenst med en ifver, ett allvarligt uppsåt och ett ordningssinne, som ej minskades med åren, fastän det antal af dessa, som låg bakom honom, var ansenligt; han hade neml. uppnått 73 års ålder. Våra hätfdatecknare ha städse äflats att teckna konungarnes, statsmännens, fältherrarnes, vältalarnes bedrifter och dåd; men historien om de många, som med mindre uppseende, men kanske större säkerhet fört fäderneslandet oafbrutet framåt, ligger ännu oskrifven. Dock, det skall vara vär tid förunnadt att hädanefter börja ifylla de blad, som skola omfatta den historien. Hvarje samhälle skall lemna sitt bidrag. Bland Göteborgs skall icke saknas E. G. Lindströms personlighet. Det namnet har icke aristokratisk klang, men vi befinna oss ju ock i den mot namnen otacksamma tid, som anser, att namnet icke gör mannen, utan mannen namnet. Det är den naturliga adeln, som sålunda vill bryta sig väg fram i våra dagar. Den adeln betecknade Geijer med sin genialiska blick såsom den, hvilken en gång skall med den allmänna folkbildningen taga säte och stämma på den personliga förtjenstens riddarhus, som intet annat är än det törtroende, som medborgarnes aktning skänker den värdige, den som gjort sig förtjent af säderneslandet och samhället — genom det förra äfven af det senare, genom det senare äfven af det förra. Utan tvitvel tillhörde den aflidne denna klass. Ur Lindström anlände som obemedlad Kngling hit, men erhöll efter hand genom arbetsamhet, ordentlighet och sparsamhet en oberoende ställning. Om hans offentliga verksamhet är det tillräckligt att nämna att nästan ingen af vårt samhälles större och vigtigare institutioner varit i saknad af hans bepröfvade medverkan. På senare tider var folkundervisningen den sak, som han med största ifver och förkärlek omfattade. Den måste beträmjas och befrämjas kraftigt för landets egen säkerhet yttrade han vid ett tillfälle till den, som nedskrifver dessa rader. Åra åt den, hvars lif slocknar under denna ädla sträfvan! Ej skall den mans minne så fort förgätas, som satt sin ära i och egnat sina kratter åt folkupplysningens stora sak. Den, som under såningstiden sått deri, har sått tör ljuset, icke för mörkret, han skall ock skörda i ljuset, och kommande generationer skola samla i den stora utvecklingens lador trukten af hans verksamhet i tiden. Frid öfver den hädangångne medborgaren med de många åren och ungdomskraften! i. C AH AA