Göteborgsposten – 30 november 1865, sida 1

— O, Meg! O, kusin Monica! 0, kommen, o kommen! ropade jag för mig sjelf. O, himmel, förbarma dig, o Herre, förbarma dig! — Jag tyckte jag hörde ljudet af häftiga röster. Måhända kommo de från onkel Silas rum. Kanske var det äfven m:me som i sin druckenhet var våldsam. Det kunde dock — barmhertiga himmel! — äfven vara mina vänner som anlände. Jag sprang upp och lyssnade darrande af uppmärksamhet. Inbillade jag mig blott att höra detta buller, eller var det verkligt? I nästa ögonblick stod jag vid dörren — den tycktes öppna sig af sig sjelf. M:me hade glömt att rigla den; hon hade vid denna tid i viss mån förlorat hufvudet. Nyckeln satt i dörren till galleriet och äfven den var öppen. Jag flydde vildt framåt. Det hördes ett dämpadt ljud af röster från min onkels rum. Jag stod, jag vet ej huru, i förstugan vid stora trappan utanför onkel Silas rum. Min hand låg redan på ledstången och min fot var på tra pans första fotsteg, då jag, nedanför mig och i det svaga ljus som ingöts genom det stora fönstret öfver trappan, såg en stor menniskogestalt stiga uppför, i detsawma som en röst yttrade: Pst. Jag studsade tillbaka och tyckte mig i detsamma höra Lady Knollys röst från onkels rum. Jag vet ej huru jag kom in i detta rum. Jag var der likt ett spöke. Jag blef förskräckt öfver mitt eget tillstånd. Lady Knollys fanns ej der — ingen mer än m:me och min förmyndare. Aldrig skall jag förgäta den blick onkel Silas fästade