Göteborgsposten – 29 november 1865, sida 2

ver ett är sedan, och sedermera hade hon brukat möta henne bakom Keillers verkstad i medle: och slutet af hvarje månad, då hon dels emottog nya varor dels lemnade redovisning för de försålda. Maric hade då oftast haft tygerna dolda inom sin krinolin. Hustru Jousson hade deremot förvarat tygerna i sin korg. Mamsell Böttger, som bland de saker hustru J. försålt igenkänt ett stycke sbirting, hvilket för någon tid sedan blifvit af en qvinnsporson stulet i hennes butik, hade till förhöret installt sig. Hon igenkände med visshet hustru J. såsom dender begått stölden. Vid denna hade så tillgatt, att hustru J. kommit in i boden och begärt utt få se på kambrik och shirting. Medan hon stod der började hon beklaga sig öfver mannen, hvilken hon sade vara elak emot henne och som för tillfället gått in på krogen, men skulle komma efter. — Kors! Kan mamsell se om han icke kommer der! utbrast hon midt under sina beskärmanden öfver mannen. M:ll B. erinrade henne om att hon icko kände hennes man, men emellertid hade hon för ett ögonblick tittat utåt gatan och detta tillfälle blef helt visst af hustru J. begagnadt för att knipa ett på disken liggande shirtingsstycke. Hustru J. sortsor äfven sedermera att fälla tårar Öfver sin man. Hon höll ena hörnet af förklädet upp mot ögenen och dervid stoppade hon förmodligen in det stulna i sina gömmor i kläderna, Da detta var skedt, förklarade hon sig skola gå och efterhöra manneu och aflägsnade sig. En kort stund senare märkte mill B. av hon var bestulen, men den okända kom aldrig tillbaka. Den tilltalade förnekade fräckt att nagonsin ha varit i mill Bötigers butik. Några handelsbetjenter dels hos hr Thelin, dels hos hrr Wettergren och Söderström hördes derefter. Hon hade aldrig hos nagonders köpt klädningstyger. Hr Appeltift, anställd hos de senare, kunde icke ernra sig och wodde icke att hon, såsom hon uppgifvit, af honom i butiken köpt en sjalett, hvilken blifvit funnen i hennes bostad. Af de öfriga hörda personernas uppgifter voro hustru Kristina Arvidssons de egendomligaste. Hon förnekade till en början alldeles att ha köpt någon klädning af hustru J. — Är du beredd att aflägga ed derpå? frågade polismästaren. — Ja, det är jag, förklarade vittnet. — Nå gå då tram och lägg två fingrar på bibeln, fortfor polismästaren. Det ryckte i högra handen på vittnet, men hon hade icke mod att ga fram till bibeln. Efter några ytterligare uppmaningar af polismästaren kröp det dock fram att hon verkligen köpt ett klädningstyg af den tilltalade. Hustru Sara Eriksson uppgaf att hon köpt en klädning af den tilltalade och då hon skulle aflägsna sig från dennas hem, hade hustru J. tillsagt henne att dölja tyget under kjolarne. Sa far jag ofta görahade hon tillagt. Det upplystes vidare, att oaktadt hustru J:s man har dålig afloning, så har bon dock varit i stånd att tjenstgöra som hela deras grannskaps bankir. Målet remitterades till radhusräåtten. Hustru J. qvarsitter i afbidan på ytterligare ransakning i celllängelset. — Sjömannen Olof Olsson stod i går tilltalad derför att han från arbetskarlen Bernhard Andorsson och hustru Anna Olsson, hvilka båda bodde i samma hus som O., stulit, från den förre en paletå, en rock och en väst och från den senare ett par byxor och en väst. Då plaggen saknades visste man till en början ej rätt hvem man skulle misstänka. Det förspurdes emellertid senare att O. ställt till kalaser på Hisingen, låtit fotografera sig samt för öfrigt gjort andra depenser. Misstankarne riktades narurligtvis derigenom på honom, och det befanns att han verkligen var tjufven. En del af sakerna hade han försålt i bazurbodarno, en annan el hade han pantsatt b. s. v. Vid förhöret i gär erkändo han stölden. Till vinden, der kläderna voro förvarade, hade han banat -ig väg på det sätt att han begagnat sig af nyckeln ull sin kista, hvilken äfven passade till vindsläset. Malet remitterades will rådhuarätton. O. qvarsitter i cellsängelset. — Försvarslöse manspersonen J. F. Carlsson kom för några dagar sedan med en stor och som det syntes tung säck på ryggen sträfvande fram på vägen förbi Pustervik. Han observerades af en polisbetjent som var nyfiken nog utt vilja veta hvad säcken gömde inom sig. Innehållet var en båtlina om 37 a 38 samnars längd. Då C. ej kunde rätt nojaktigt redogöra lör åtkomsten al hvarken linan eller säcken, hvilken var märkt med G. S. S, tog poliskonstapeln honom med sig till vakten. I det de båda spatserade öfver Pusterviksbron, kastade C. säcken med dess innehåll bums i kanalen, ur hvilken den dock åter upp fiskades. Det upplystes sedermera att säcken blifvit jemte sex a sju andra stulna från en båt vid lilla Bommen. Tjufven förklarade att han träffat på säcken med inneliggande lina utanför nya tullhuset. Liksomesmälandsbonden stal grindkroken, pa det att icke någon tju matte taga den, yttrade C. igår i poliskammaren, art han tagit säcken och linan, enär han tyckte att han lika gerna kunde taga dem som nägon annan. -Det var dock min dumhet-7, tillade han silosofiskt. Det beslöts att målet skulle uppskjutas på åtta dagar för inhemtande af de öfriga stulna säckarnes senare öden äfvensom för efterforskande af egaren till linan. C. införpassades till celliängelset. Från llUIvudstadea.