Göteborgsposten – 29 november 1865, sida 1

dare, och som satta sina Iumpnå 10UHAt dYv sh gamla förmultnade ståndsfördomar framför se ndets enhälligt och etter moget öfvervägande dr umställda önskan. Ty kommen i håg det, Jgå la våra motståndare! Denna rörelse är ej sruk-saf :n af någon häftig uppbrusning at ett ögonni licks passion. Så småningom hafva de nu la errskande idderna trängt sig in i folkmod-bi etandet och satt sig i så uteslutande besitt-de ing deraf, att det nu ej lönar mödan söka oc aga dem derur. Sådant är alltid vårt solk. al jäller det någon ny och stor idå, kan detsg. tta nog gå om en tid, innan den får rotsäste E dess tankegång, men har den en gång sla-ue vit rot, då är det med samma seghet som suD an i våra berg. Den ir ej god att ryckala upp, den trotsar storm och oväder, och den o vinner seger äfven. Det är detta karakters-jk Irag, på hvilket vi sätta så stort värde; så änge det finns qvar, kunna vi vara lugna för ls vår frihet och värt oberoende, och det är vidalv itt föredraga framtör tysk betänksamhet, som k udrig kommer ur vägen, och fransk entusi-sh ism, som gör ett häftigt anlopp för att slungas tillbaka i nytt förtryck. Med detta vårt lad karaktersdrag skola vi segra. älven om, det! h Gud forbjude och det jag icke tror, förslagetss skulle falla denna gång. d Uarren derför tack, J göteborgare, förjåd edert sista retormmöte. Det har burit väl-la signelserikare frukter, än J kanske sjelfva vå v gade hoppas, då J beslöten hitsända er de so putation. 5 Deraf hjertat är fullt, derom talar mun-IV nen, och derför hatven J ätven från min penna fått en liten ragout på politisk vishet, tankar, som varit många gånger och bättre uttalade, men som aldrig kunna för ofta tramhål-l las och som, i korthet sagdt, beteckna hvad c . l ( i ( som händt här under den förflutna veckan. Allt annat förefaller så smått, att man knappast vill sysselsätta sig dermed. Det är ett allvarligt ögonblick. Men huru allvarlig en sak är, kan den dock inrymma en smula komik och förete en eller annan omständighet, som ovilkorligen sätter mungiporna i rörelse. Så äfven här. Eller kan man tänka sig något komikare än desse venersborgare, då de helt högtidligt, men dock på ett sätt som förråder skalken bakom allvaret, uppmana sin landshöfding, sin egen grefve Erik Sparre, att ställa sig i spetsen för den reformvänliga deputationen och för excellensen De Geer tolka samhällets känslor af aktning och tacksamhet för dennes fosterlandet gagnande verksamhet. Grefve Erik Sparre förorda reformen och lofsjunga den nuvarande justitiestatsministern! Han, den inbitne aristokraten, han, hvars hela diktan och traktan, hvars alla ord och gerningar icke hafva mera än ett mål: det att på hvad sätt som helst störta denne minister, för att sjelt få slå sig ned på taburetten. Det är väl den värsta politiska satir, värdig att tocknas al en Palmers penna. Den som blott linge vara tillstädes, då deputationen tramför sitt ärende till den ädle grefven, och se de ömsesidiga minerna! Kunna de deputerade då undgå att draga på smilbandet, så hafva de sannerligen större förmåga af sjelfbeherrskning, än som fallit på vanliga dödligas lott. Och grefve Sparre sedan! Nog måste han sjelf fatta det komiska i sin ställning! Våra beskyddare från Upland, Södermanland och Nerike, eller rättare, alla motsträfviga adelsmäns och prelaters beskyddare, hatva nu ryckt in i hufvudstaden, och på gatorna se vi dessa knubbiga, tvärsäkra sigurer med sina öppna och ärliga ansigten och denna trygghet i alla sina rörelser, som utmärker den indelta soldaten. De se sig omkring här och der. Kanske de vilja rekognoscera terrängen, der de i tankarne redan se sig uppträda såsom samhällslugnets stödjepelare mot rebelliska solkhopar. Vi skola emellertid hoppas, att deras vistelse här endast skall komma att i en framtid betraktas af dem såsom en mer eller mindro angenäm utflygt, att de således icke må få tillfälle att vid återkomsten hem förvåna sina grannar och vänner med hiskliga berättelser om hvad de hafva uträttat för storverk emot det der packet i Stockholm. Att våra hamnbusar icko just tycka om dessa gäster, tycktes de vilja visa redan i går afton, då solkskockningar verkligen ett ögonblick bildade sig i trakten af Jakobs kyrka och Operahuset och föranledde åtskilligt stoj, då några landtofficerare gingo förbi. Emellertid torde årstiden komm: oss bra till hjelp, i händelse något skulle blifva å färde, en bättre bundsförvandt åt ordningens upprätthållare än sjelfva trupperna. Jag skulle jnst vilja se, huru länge de uslingar, som skulle vilja vanhedra vår stad med ett nytt pöbelupplopp vore i stånd att hålla tillsammans sina oroliga och oordentliga skaror, värfvade och framlockade ur vår betolknings lägsta lager, om det skulle börja regna så otrefligt som det nu gjort några qvällar. Hade det varit sådant väder de der marsdagarne, tror jag, att sjelfva Wallenberg skulle i lugn kunnat visa sig hvar som helst, utan att någon antastat honom. Vår Herres vattenntointalser ära värra än da uvFrnsnllenheroska