Göteborgsposten – 28 november 1865, sida 1

2L2 ————— W——— — Oh, madame! madame! Jag är rädd, utropade jag med vildt klagande röst i det jag grep hennes arm och blickade upp som en skeppsbruten bör blicka upp för sia gången mot himlen, i hennes outforskliga ögon. M:me syntes äfven förskräckt, tror jag, då hon stirrade tillbaka i mitt ansigte. Slutligen sade hon nästan harmset och i det hon frigjorde sin arm: — Hvad menar ni, barn? — Oh, rädda mig, madame! — oh, rädda m rädda mig, madame! Jag yttrade detta i en ton af den djupaste förskräckelse och under det jag hakade mig fast vid heanes klädning samt med ångestfulla blickar säg upp i hennes ansigte. — Bädda er, verkligen! Rädda! IIvilket niaiserie! oh, bästa madame! för Guds skull! för mig endast hirifrån — tag mig bort ilran detta ställe, och jag skall göra allt hvad ni ber mig om — jag skall det verkligen, madame, jag skall det! Oh, rädda mig! ädda mig. oh, — Oh, madame! rädda nig! Jag slöt mig intil madame i min ängest, som om hon varit min skyddsengel. ut er, barn, ni vara i någon f: frågade madame, i det han sag ner på mig med en mörk och hexartad blick. — Och hvem sug — Jag är, madame — jag är — i stor fara! Oh, 8 Jag madame, tänk på mig — haf forbarmande med mig. Jag har ingen som hjelper mig, — ingen utom Gud och er! Madume betraktade mig hela denna tid med samma