Göteborgsposten – 28 november 1865, sida 1

— AW k ————— se ett föremål, och hvarje minut tryckande min hand til sidan af mitt hufvud, sägande: — on, det kan ej vara så — det kan ej vara så — oh, nej! — aldrig! det är omöjligt. I detta bedröfvade tillstånd sann m:me mig vid sin återkomst. Men dödsskuggans dal har sin omvexling af rysligheter. Det finnas stunder af slöhet och oförmögenhet som följas af paroxysmer af mera aktiv förskräckelse. Så var jag under dessa långa timmar än i ett tillständ af letargi, än bröto mina qval ut i vild klagan. Jag undrar ofta huru jag kunde ha mitt förnuft qvar efter detta eldprof. Madame tillåste dörren och roade sig på sitt eget sätt, utan att bry sig om mig, i det hon gnolade på några franska visstumpar under det hon förnöjde sig i åsynen af de uppköp af sidentyger som hon bredt ut i dagsljuset. Plötsligt slog det mig för hufvudet att det var mycket mörkt i betraktande af huru tidigt det var. Jag sag på mitt ur. Jag behölde anstränga mina ögon mycket för att kunna se huru ycket det utvisade. Klockan var fyra, efter. hvad det tillkännagaf. Klockan lyra! Det skulle vara mörkt fem — qväll inom en timma! — Madame hvad är klockan? Är det afton? utro pade med handen mot pannan som en person hvars tankar äro förvirrade. — Utt par, tre minuter öfver fyra. Hon fattas fem minuter i f då jag gå uppför tripporna, svarade hon utan att afbryta sin grauskning af ett stycke spetsar som hon höll tätt intill ögonen framme vid fönstret.