Göteborgsposten – 27 november 1865, sida 1

Sedan efter våldets och mörkrets långa tidehvars. hvilket utsläckte forntidens kultur, upplysningens och bildningens fackla ater blifvit tänd, går en nyfödd civilisationens och humani:etens genius långsamt, men säkert, fram igenom verlden, förande menskli heten vid sin hand. Man ser dess spår i verldshändelserna; man hör dess röst, ej blott i den starka stämma, som gar genom dagens sorl. utan i tidehvarfvets litteratur, solksorsamlingarnes beslut och i lagstiftarens bud. Låtom oss. m. h. ej strida mot dess ändamål, utan älven i vår ringa man vara villiga arbetare i dess tjenst Och detta ändamål af skining för rätt och menniskovarle — kan man med sanning såga, att vår nuvarande representation uppfyller dess fordr r. 8å långt som samhällets väl det medgifver? Är den verkligen grundad på full rättvisa? Aktar den alltid menniskovärdet? — Jag vill ej ful följa ir men jag tror, att svaret ligger färtigt på hvarg och ens läppar — om också mången kanske endast vill sräamndtbiskähasitt vej! Och om så är, om vårt politiska samvete säger oss att så m. h., latom oss då osvergifva en ställning, som ej kan och ej bör försvaras! -Adeln måste upprätthällas! säga några talare; men enligt min asigt hvarken kan eller bör adeln upprätthållas i den mening dessa talare asyfta, d. v. s på grund af medfödda prwiegier och företrädesrättigheter. Deremot tror Jag med visshet, att adeln ej blott kan bibehalla, utan ock berydeligt öka sivt inflytande, om den sjelf vill. Och detta sker derigenom, att den efter bästa förmåga ställer sig i spetsen för upplysning och medborgerlig verksamhet Det är en stor lycka och ett mäktizt medel till framgång utt ega ett genom lörfädrens förtjunster berömat namn Folket ser gerna personer men sadana namn i spetsen för sina angelägenheter. De väcka mindre afund, och folkets stolthetsoch ärekänsla beröres angenämt, då det genom sina styresmän erin ras Om sina historiska minnen och om forna dagars glans. Men dertill tordras dock vissa vilkor och egenskaper. Igen erkänner numera anspraket. att sullmakten skall ligga särdig i vaggan: ingen nöjer sig blott med namnet och en flärdfull yta, eller ens med några ansatser för tilllället, oftast endast beräknade ba art sjelf få synas, utan verkligt nit för saken, som snart lemuas at sitt öde. Nej. man forurar kunskaper, duylighet, redbarhet och ett allvarligt arbete. Men om dessa egenskap r finnas, då ligger ocksa gen till makt och ära öppen, i främsta rumenct lö: adelns ledamöter, och framgången för dem är då nästan alhid säker, Andra talare ha sagt, att ÅEKonungamakten måste bibehållas stark. Tänker man sig, att konungamaktens styrka bör bestå dels i förmågan att motstå tillfälliga kastninenr och öfverilningar hos folkviljan, dels, och hufvudsakligen, deruti. att den skall utgö a den medelpunkt, der samhällets hela kraft samlas och hvarifran denna kraft kan ledas till en stor och nyttig verksamhet; da pastår jag, att i denna upphöjda me ning — den enda som står i samklang med tidens fordringar — skall konungamakten blitva vida sar-. kare än den nu Den skulle väl, sasom af förslagets förnämsta svarare så tiälfande blilvit yitradi. komma att för ora den negativa, mera inbillade än erkliga. fördelen — hvaral segrarne snart förvand a sig i nederl.4 — att kunna herrska genom att dela-; men den skulle vinna ojemfö ligt mycket mera genom att kunna imgilva sin anda ä ven åt folkmakten, och i fast förbund med denna änau kraftfullare leda samhällets angelägenheter. Och, m. h., det är i de stora ögonblicken i nödens stunder, som behofvet häraf sa imponerande framträder. — Helt annorlunda böjer sig land och folk för en sålunda uttalad vila af konung och solkombud i förening, an för de splutrade besluten at skiljda klasser. — Med helt annan känsla af beredvill ghet skall nationen da, om så Jalordras. ställa sna söner i ledet och utgefva sin skä f — om än så ungt fö värfvad — da detta offer kräfves för landets väl af dem, som fått förtroendet att föra uess talan, emot om detsamma pålägges af personer ell r stånd hvilka man anser vara dertill oberättigade och hvilkas målsmanskap man derför (atmiustove moraliskt) ej mera erkänner. Nv är ollfsalle för ridderskape och adeln, ej blott atv bibehalla sitt anseende och inflytande, utan äfven att i ädlare mening Oka detsamma. Sveriges ancl kan nu visa, art den ej behölver bakom skyddet af föråldrade privilsgeer l af sin Lällning. utan art riaderskapet öch adala under fri tiflan med hvilken sam hällskbass som helst. endast på grund af kunskaper, duglighet, verksamhse rlek allt ofraomgent kan intaga ett avte rum i ledningen al ett för oss alla lika kärt säderneslauds öden. gan; moa för upp äthåällandet och ssosterlandskå mams — —