Göteborgsposten – 27 november 1865, sida 1

————— 0. — — — Mary Quince! Hon har följt oss till Frankrike, svarade m:me skrattande. Sasom srklaring tillade hon derefter: j — De veta ej hvart de taga vägen eller hvad de skola göra under ett par dagar. Jag vill nu ga och hemta frukost. Adjö på en stund. Madame var utom dörren just som hon yttrade sina sista ord, och jag tyckte att jag hörle henne rigla laset. XXVI. Ett välbekant ansigte skådar in. Den som aldrig pröfvat nagot sulant kan ej fatta huru ond och förskräckt man blir vid den semena förolumpningen att innestängas i ett rum, såsom jag du jag, kände etter på dörren, fann att jag verkligen bliffvit. Nyckeln satt qvar utanför i låset; jag kunde se den genom nyckelhalet. Jag ropade pa madame, skakade på den solida ekdörren, slog på den med händerna, sparkade på den — men allt utan framgang a rum, förgätande, om jag för öfrigt förut observerat det, att deriirån icke fanns nagon dörr till galleriet. Jag vände tillbaka på en gang vredgad och förfärad och undersökte, likt tangar i romaner, rummets fönster. Jag rusade in i nä Jag blef ännu mera förfärad, då jag i verkligheten upptäckte hvad dylika romanpersonager vanligen finna, ett