Göteborgsposten – 27 november 1865, sida 1

ändt hela nationen och frammanat den att. på fädrens ärtda sed, låta sina bästa män Synas på allshärjartinget, för att tala folkets ord. Det är en storartad beskickning från folksuveräniteten till den folklige konungen, till solkets lagman — reformförslagets upphossman — det är ett kraftigt memenlo till dem, hvilka ställa sig i strid mot nationens ståndpunkt i denna sak. Nu skall man ej, såsom fordomtima, s uttryck för folkets missnöje ta höra sköldars brak och vapenklang. Vi lefva ej i rahetens utan i humanismens dagar. Men missnöjet skall, ifall man ej lyssnar till hvad hela landet vill, nog veta att gilva sig luft, och den stora beskickningens hemvändande ledamöter skola halva att förtälja saker, hvilka skola sätta den stora, stora allmänheten i harnesk mot dåförhatliga blitvande institutioner. Komma deremot de hemvändande tillbaka med gladt bådskap, hafva de att förtälja om, huru tvenne sjeltskrilna representantkamrar med högsint patriotism offrat sina företrädesrättigheter, då skall ett inom Sveriges landamälren kanske hittills oerhördt jubel utbreda sig och ljuda öfverallt. Då vi nu ned-krifva denna, dock så ovissa, törutsättning, röna vi den märkliga känsla, som infinner sig, då man står vid randen af stora, ödesdigra algörandets stunder i ett folks historia. Då hela solket helt visst erfar nu samma känslor, samma Svätvande mellan glädje och fruktan, kun man göra sig en förestallning om den entusiasm, som skulle följa, om folkets sak vunne seger. Vi dröja helst vid detta glada hopp om möjligheten at seger, ehuru vi dock icke kunna tillbakatränga en bitter känsla vid tanken på att det skall ligga uteslutande i ett fåtal personers makt, att omintetgöra nationens hopp och förtröstan, att för egna enskilda intressens skull motsätta sig det stora intresse, som borde vara lika heligt för alla: fåderneslandets. Det är ock med uttalande af detta hopp Vi tillvinka ett farväl och välkommen åter till den stora beskickning, som nu från alla trakver af landet bryter upp, för att å Allshärjarchingets hutvudort trambära folkets önskningar och varma böner till dem, son ha afgö randet i sin hand, att, för undvikande at en olycklig framtida splittring hvars toljder åro oberäkneliga och kunna bli landsforderfliga, lyssna till tolkets vilja och tidens kralTungt skall ansvaret hvia ötver deras hufvuden, som ej mäkta eller vilja fatta ögonblickets stora betydelse och icke vilja tloga det enskilda intresset etter det stora allmannas. Vi vilja icke tala hotande ord — mi alla sådana i denna stund vara fjerran; men må likval de tillse, som nu vilja motsätta Sig tolkets önskan, att de icke dermed sjelfva göra den sak — vapensköldens eller kaltanens —, tör hvars skull de stå redo att bryta lans med tidsanden och det allmänna medvetandet, den största otjensten! Må folkets stora beskickning se framgång kröna sitt värt! Det är ett vigtigt, ett ödes digert uppdrag den har. Nationen har lagt ett stort förtroende i dess händer. Vi vilja vara ötvertygade om, att retormrörslagets motståndare icke skola betrakta den aktningsbjudande demonstrationen som resuluatet at en simpel agitation at en Åtygellos press — ty så måktig är dock icke pressen, att den skulle förmå avägabringa nägot sadant, om den icke här varit ew organ för folKeels egen vilja — utan såsom uttrycket för den inom hela landet rådande ensttmmiga mening, hvilket den är. som Friherre Grivpenstedts tal vid adelsmötet