Göteborgsposten – 24 november 1865, sida 2

farhågor och såsom ett bevis på deras hossamhet omhämude tal. att då i början af institutionens verksamhet framställningar gjorts i åtskilliga allmänna lagstiltuangsawtenden, behöfdes allenast en cirkulärskrifvelse fran chefen för civildepartementet, som härpå laste uppmärksambet, för att återföra landstingen inom omfånget för deras egentliga verksamhet. Tal. erinrade älven om de slesta landstings beredvillighet att sjelfmant ingå på en förändring af grunden för landstingsskattens uttaxering, hvarigenom skatterna för i mantal satt jord fördubblades mor hvad de enligt kommunalforsattuingarnas ursprungliga bestämmelse skolat utgöra, samt bönderna salunda åtogo sig en förökad skatt, på det boraan skulle blifva billigare tördelad. Dessa utskylder hade visserligen hittills i allmänhet icke uppgatt till stora belopp, men i t. ex. Gefleborgs län, hvilket blifvit omnämndt såsom ett af ue län, i hvilkas landsting bönder utgjorde fertalet, hade dock nyligen uttaxerats 12,000 rdr efter denna nya grund. De hittills varande landstingen hade sålunda visat sig laglydiga och icke ådagalagt någon oroande syftning wull bondregemente. Man hade all anledning att hoppas, det de icke skulle blifva sämre i framtiden, utan tvärtom utveckla sig allt bättre och bättre, i den mån ledamöternes vana att bandlägga allmänna årenden ökades, och flera frågor, som lämpligen kunde behandlas länsvis, bletve vill landstingen osverflyttade från riksdagen och häraderna. Man klagade öfver hallbiluningens inflytande på de obildade klasserna, men detta vore den högre bildningens eget fel, emedan den icke gjorde sig samma möda att ofvertyga och leda. Tal. trodde, att ridd. och adeln hade förslagets öde i sina händer. Man kunde säga, att ridderskapet och adeln icke borde vika en hårsmån, förr än den vore sorvissad, att det nya, som zattes i stället, vore det som bäst lände till fäderneslandets gagn; men för att intaga en sådan position, vore det uf nöden att känna sig stå på en säker grund. Adelns representationsrätt innefattade äfven en skyldighet att representera, som icke vore erkänd, än mindre upptylld. Riadarhusordningen ålade icke någon af adeln au deltaga i riksdagsgoromalen, och mddarhussalen hade någon gång vid plena varit sa sätaligt besökt, utt man icke kunde antaga såsom omöjligt, att den en dag kunde komma att sta tom. En sjelsskrifven ledamot borde dock vara lika förpligtad som en vald att olvervara riksdagen från dess början till dess slut. Biskoparne, som jemte adeln vore de enda sjelfskrifna, egde ock en sådan skyldighet, och stadganden härom för adeln hade förut funnits; — om sådane stadganden föreslagos till upplifvande, kunde tal. icke finna, huru ridd. och adeln kunde sörvägra deras antagande. Men omöjligheten att uppfylla dem utvisado just ohållbarheten af adelns nuvarande ställning. Adeln i Sverige erkändes icke längre i folkmedvetandet såsom ett nödvändigt element för representationen, och äfven de författare, som bäst försäktat klassval, hade ansett, att adeln såsom politisk klass borde upphöra. Hvarken genom sitt antal, sin förmögenhet eller sin bildning vore adeln numera berättigad att utgöra en sjerdedel af representationen ; och om adelns representationsrätt skulle reduceras till hvad den i nämnde afseende efter juridisk måttstock borde utgöra, skulle adeln göra vida större förlust, än om man öfverginge till samfällda val. Den uppoffring, som af adeln nu begärdes, skulle, liksom hvarje adel och frivillig uppoffring, medföra sin egen belöning. Adeln hade nu tillfälle att skrifva det vackraste bladet i sin historia, men det vore ovisst, om detta tillfälle skulle lika gynnsamt en annan gång återkomma. am DDD