Göteborgsposten – 22 november 1865, sida 1

——emä c A— dra dödliga. Hvilken skilnad fpå ett sådant uppträdande som det här nämnda och på den bekanta Stuttgarter-ordern, men också hvilken skilnad i folkkänslor för de resp. hotven!... Såsom riktig sjömanshustru steg den alltid täcka hertiginnan så raskt utför de ganska svåra och nästan lodrätt stigande trapporna eller rättare stegarne, som om hon aldrig varit van vid annat. Nu har jag dock varit länge nog, för denna gången åtminstone, på vår kära monitor, kanske allt för länge tillochmed, tycker läsaren; men i sådant fall får jag till min ursäkt anföra, att jag blifvit varm om hjertat, och många, många med mig, vid åsynen af vår John Ericsson, som jag blott hade öuskat att vi kunnat visa ryssarne i somras vid deras oförklarliga besök här. Kanske hade de tunnit honom väl barsk att bita på, när lusten dertill kommer. Med dessa tankar och med sinnet fullt af tacksamhet för den man, vårt lands son, som gitvit oss nyckeln till vårt kustförsvar, så mycket vi nu kunna döma, och som dessutom skänkt oss dessa högljudda jätvar till prof på hvad vi behöfva för att nedtysta möjligen kommande oförskämda anspråk, aflägsnade jag mig från monitorn. Innan jag slutar detta bref, torde jag dock få dröja en stund vid vår störste skådespelare Georg Dahlqvists matin i dag. Här skulle vara ett godt tillfälle att utbreda sig ofver hr D:s stora förmåga, men det skulle föra mig för långt. Jag vill således blott nämna, att stora Borssalen, der matinn hölls, var så fullpackad med tolk den kunde blitva. Damerna voro talrikast representerade och belåtenheten var allmän. Hr D. uppträdde sjelf såsom deklamatör, hvilket icke är hans starka sida. Han föredrog nu Wallins poem Första uppsostringen, och ehuru man icke kunde vara nöjd med hans sätt att framsäga det, är detta stycke likväl så gripande vackert, genom den innerliga känsla och höga anda, som genomgå detsamma, att hjertat får lif och tart, när man hör det. Bättre deklamerade han Runebergs Fänrikens marknadsminne?. Här var han aktör och deklamatör på samma gång, och detta slog äfven an på alla. Ett stort fel begår han dock alltid, när han skall uppläsa detta stycke, och det är att han alltid låter den gamla grenadören bryta på tinska; och utom att all brytning är obehaglig, då deklamation är i fråga, är hr D. alldeles icke hemmastadd med det finska utvalet. Detta är skada på det vackra stycket, Såsom hans biträde uppträdde fru Miehaöli och sjöng en aria ur Linda di Chamounix och ett par folkvisor, bland dem den nerrliga norska Over Lyngen?, som ingen kan sjunga såsom hon. Det är solsken, fågelsång, skogsdoft, natur omkring en, när man nör henne sjunga den. Man kan just blitva kär i den rösten, hviskade mig en vän i örat, och det hade han ej begripit törut! Ötriga biträdande voro hrr Willman, Behrens och Uddman. M:ll Eneqvist hade i går sin tredje soire, men den var icke så talrikt besokt som den andra. Och härmed bjuder jag eder farväl.