Göteborgsposten – 20 november 1865, sida 1

blifva everdeligen utmärkt i våra tideböcker, genom upposlrande af allt hat, alla egna afsigter, tör det allmännas rål. Instämmande i dessa den store konungens ord, skulle vi för de privilegierade vilja framhålla framtidsbilden, sådan den ofvan tecknats: Ilela svenska folket en enda medborgarklass, der det skall betraktas såsom den största belöning och det största bevis på medborgerlig förtjenst att vara folkets representant. Hvilken skiljnad mellan den nu deståndande, såsom Geijer säger, af privilegier omspunna, med utslagna vingar herrskande artisiciela adeln, och denna medborgerlighetens adel, hvilande på principen för en naturlig adel i alla stånd, hvilken blott kan framträda i sin fulla kraft och liflighet, sedan den genombrutit skalet af den förra! Den förra, yfvande sig öfver en glans, som tillhör en annan tid än vår, som är likt månens ljus ett storartadt långods, — den senare tilllämpande riddarslagets vackra ord: Åvar värdig! Då den förra förnekar den senare, förnekar den ätven sin egen grund, sig sjelf. Endast den är värd att lefva, som vet att dö, heter det ... endast de af adeln och prester äro förtjenta att lefva i folkets minne, som veta, att timman är slagen, då bördens adel och verldsligt presterskap måste dö. Folket har godt minne: att lelva i det, är att lefva länge. Det har händt att historien återfunnit der, de blad hon tappat bort af sig sjelf. Må 1865 års adel och prester sätta värde på lyckan att lefva i folkets tacksamma minne: sin kärlek gifver det till belöning åt dem det älskar, och det är ej en flyktig kärlek, hvad man än må säga om vexlande dagsopinioner — ve dem det hatar!