Göteborgsposten – 20 november 1865, sida 1

infinna sig i min onkels rum. Hon återkom med blossande ansigte och mycket brådskande, för att tillsäga mig att jag inom en halftimma skulle vara resklädd samt omedelbarligen derefter infinna mig i min onkels rum. Det var goda nyheter på samma gång som det låg någonting förolämpande i denna ovilkorliga befallning. Jag blef både glad och förvånad. Jag sprang upp ur bädden och fullbordade min toilett med en energi som var alldeles ny för mig. Mary Quince sysselsatte sig med att packa in mina saker samt att öfverlägga om hvad jag skulle taga med mig eller hvad jag skulle låta vara qvar. Skulle Mary Quince komma att vara mig följaktig? Han hade ej sagt ett ord rörande denna punkt, och till följe af hans tystnad befarade jag att hon skulle qvarstana. Det låg dock en stor tröst deri att skiljsmessan ej skulle bli så lång; jag litade härpå; dessutom skulle jag ju få äterse Milly, som jag älskade högre än jag före vår skiljsmessa kunnat ana. Men på hvilka vilkor som helst, så var det en obeskriflig lättnad att få komma ifrån BartramHaugh, att få lemna bakom mig dess dystra murar och de rysliga gestalter som senast visut sig inom dessa murar. Jag hyste for stor fruktan för min onkel för att ej infinna mig unktligt efter den halfva timmans förlopp. Jag inträdde i hans samtalsrum i gamla Wyats sällskap ; hon tillslöt dörren efter mig och konferensen började. Madame de la Rougierre satt der, klädd i resdrägt och med cn tät, svart spetsslöja framför ansigtet. Min onkel reste sig upp, allvarlig och vördnadsbjudande samt ett strängt och beslutsamt ansigtsuttryck. Han räckte ej fram