Göteborgsposten – 20 november 1865, sida 1

— — — — nr rr morgonrodnaden till en dag, som jag aldrig skall få skåda; men hvad mera! Hvad är det för en glänsande punkt, som skimrar fram derborta vid horisonten och tyckes förjaga det flyende nattdunklet? Det är det Nya Jerusalem, framtidens stad. Allt är der förändradt; de sista spåren af den hedniska staten ha försvunnit, individen herrskar, han är konung. Respekterad af alla, liksom sjelt i sin ordning respekterande dem tillbaka, är han ensam herre öfver sina handlingar, ensam ansvarig för sitt lif och behötver ej frukta någon annan än lagarne. Kyrkan har återvunnit det evangeliska oberoendet och sönderslitit det oheliga band. som Constantin, till verldens olycka, knöt emellan henne och staten. Återkommen till sin gudomlige make, är hon alla själars tygel, tröst och hopp; evangelium är trihetens charta. Utsådd med fulla händer öppnar upplysningen allas hjertan för sanningen; välgörenheten, allas verk, ger fritt spelrum åt denna föreningsinstinkt, detta behof af en gemensam handling som utgör samhällenas storhet. Provinsen har återfått sin gamla styrka: kärleken till det lilla fäderneslandet stärker och fördubblar derigenom kärleken till det stora. Kommunen har sönderslitit de band, som fjettrat henne; hon lefver, handlar, hemkallar och behåller sina barn hos sig. Inskränkt inom sina rätta gränser, är staten numera endast en välgerning. Utåt är hon landets svärd, i det inre är hon lagen. Sanning, rättvisa och frihet! I lysen, oviga makter, på den nya himlen som fredliga stjernor. Sverige utvecklar sig, lyckligt och stolt, i hela fägringen af sin välmåga och sina fredliga idrotter. IIuru herrligt vinkar ej detta framtidsideal! Dess fotfäste är förtjenstens värderande och folkupplysningens befrämjande personlighetsprincipens tillämpning i stort. De, som uppresa sig deremot, som vilja göra motstånd mot en sådan saks seger — de befara sig ej vara värdiga de företräden, som medborgares aktning gitver den eller dem, som gjort sig förtjenta om fäderneslandet — de frukta upp: lysningens och bildningens ljus. Men personhg törtjenst och folkbildning utgöra hela tidehvarfvets karakter. Det skall i längden vara omöjligt, att kunna motstå dess oöfvervinneliga kraft. Hvem har väl någonsin kunnat emotstå tiden? Den bryter ned allt i sin väg. Att motstå den, är att spjerna mot udden. Ju större motståndet, desto större nederlaget. Sannt yttrade ock Thore Petye vid en riksdag, då han kämpade väldigt för denna samma sak, hvilken vi nu hoppas skall om några veckor till landets fromma afgöras: Vid ötvervägande af de båda främsta iksständens ställning till nationen bör icke örglömmas, att det var adelns och presterkapets obenägenhet, att böja sig efter tidens ordringar, som i Frankrike lade grund till len stora revolutionen. Om man också skulle nedgifva, att detta exempel icke eger full illämplighet på Sverige, så är dock obestridigt, att de priviligier, som här innehafvas af idderskapet och adeln samt presteståndet, utöfva n hämmands verkan på statskyrkan, hvilken dyredelst, just under djupaste fred, blifvit undertödd i sin dvala och till sin kraft så förlamad, tt samhället saknar allt annat framakridande, n det, som är en naturlig följd af kändelsernas räång. Vi kunna väl antaga, att de båda priviegierado stånden nu skola, älven de, hatval. ommit till denna erfarenhet, som de saknade å Petres tid. Det ankommer på eder, ttrade Gustaf III i sitt första helsningstal ll ständerna, att göra Sverige till det lyckgaste land på jorden. Låtom detta riksmöte linfnna ocim I mån