Göteborgsposten – 18 november 1865, sida 2

wig så försigtig, men det var något som sade mig att jag ej skulle lätsa känna någon mera än m:me, och så neg jag så godt jag kunde och sade att jag ville tala med henne i förstugan. Mr Dudley låtsade härunder se ut genom fönstret med ryggen vind emot mig. Jag såg rakt fram mot m:me, som yttrade: — De laga min sönderslagna fönsterruta, Mary. Hon gick rakt oeh hastigt fram till mig, och så förde hon mig baklänges ut genom dörren, alltjemt pratande. Då vi voro i förstugan tog hon ljuset ur handen på mig, stängde dörren bakom sig och höll ljuset litet bakom sitt öra, så utt dess sken föll rakt i mitt ansigte, hvilket hon skarpt betraktade, och efter en stund yttrade hon på sin besynnerliga rotvälska, att tvenne rutor blifvit sönderslagna i hennes rum och att personer blifvit eftersända för att liga dessa. — Jag blef fasligt förskrämd då jag såg mr Dudley ty jag kunde icke förut tro något sadant, och jag begrier icke huru jag kunde se henne i ansigtet utan att visa min skrämsel. Jag var så lugn och kall som en port stolpe, fast hon har forskräckligt elaka ögon att stå emot; men jag höll mig rak, och jag tror att hon ej vet, listig som hon är, om jig tror allt hvad hon sade, eller om jaz vet att det var osanning alltsammans. Jag sade henne derefter, hvad ni önskade veta, men hon förklarade att hon ej hört ett ord sedermera; men hon trodde icke att vi hade mänga dagar att vara qvar här och att hon skullt