Göteborgsposten – 18 november 1865, sida 2

22 2 Lå Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. För andra resan stöld straffade Anna Kajsa Svenslotter blef d. 14 d:s häktad för stöld från Olof Nilson i Kyrkebyn af tvenne alnar doffel och från dennes dräng af ett våsttyg. Husbonde och dräng hade sedan de köpt dessa tyger, hvilka af ett redan till Kyrkevyn anlandt, och der med sax och nål och syring vänande landtligt skräddaregeni skulle förvandlas till ett var lika landtliga inexpressibles och en dito väst — agt desamma på en kärra, å hvilken de båda färdales. Som de emellertid hade något att uträtta i en od vid Kungsportsplatsen, gingo de in der, låtande kärra och häst stå utan bevakning. De hade ej länse varit inne, förrän en person kom in i boden och rågade, om der ej fanns någon som rådde om kärran jemte på densamma liggande tvenne paketer. Då Olof Nilsson härtill svarade jakande, underrättades han, ätt en gumma just ögonblicket förut knipit de båda paketerna. Egarne sprungo genast ut och lyckades på Östra Hamngatan få tatt i gumman, som ganska riktigt hade paketerna i en korg. Hon häktades, och ransakning förevar i dag i poliskammaren med henne. Hon bekände att hon tagit paketerna. Orsaken hvarför hon gjort detta, sade hon vara den, att hon åter Önskat komma in i fängelset, emedan hon ej hade något att lefva af. Hade det varit på annat sätt, sade hon, skulle jag ju kunnat kasta in knytena i en portgang, då jag såg att bonden sprang förbi mig, för att söka efter mig. Jag tänkte: det är så godt av de få taga mig. Olcf Nilsson hade under sökandet efter henne verkligen sprungit lörbi henne en gång, utan att observera henne. Han uppgaf för öfrigt, att doffeln kostat 11 rdr och västtyget 3 rdr 50 Öre. Målet remitterades till rådhusrätter och Anna Svensdotter qvarsitter i cellfångelset. — Arbetskarlen Auders Olsson, boende i huset N:o 8 vid Ostra Larmgatan, uppträdde en vacker dag i förliden vecka promenerande genom Majorna, med ett par zinkplåtar under armen. Som han ej var rätt nykter, observerades han af ett par poliskonstaplar, och då han, såsom dessa tyckte, äfven i öfrigt hade något anmärkningsvärdt i sitt uppträdande, funno de sig föranlatna att ge sig i språk med honom. De sporde hvarifrån han fått de präktiga zinkplåtarne, en närgången fråga, på hvilken O. kort och god! svarade att han köpt dem. Trots sin sålunda rättmätiga eganderätt till platarne, blef han så generad af konstaplarnes sällskap, att han kastade platarne på gatan och sökte springa sin väg. Detta lyckades honom dock ej, utan blef han emellan de båda poliskonstaplarne förd till ett litet etablissement, som bland folket är kändt under det poetiskt klingande namnen -Majfinkan. bD)i kommen blefvo han och hans fickor undersökt, och det befanns nu att han i en af dessa hade ftorvarade 150 st. kopparspik. Man fick snart rede på att dessa voro stulna trän bleckslagaren C. G Lundin i Majorna. I dennes verkstad hade han kor förut infunnit sig, uppgifvande sig vara tapetserare och frågat efter arbete. En stund elter hans bort gang saknades de båda zinkplåtarne och spiken. I Olssons fickor fanns dessutom en större s. k trancherkni. Denne påstod O., som för ötrigt be tedde sig mycket vildsint i finkan, slog sönder lön