Göteborgsposten – 18 november 1865, sida 2

säga er, om hon finge höra något i qväll då hon bär upp soppan till er onkel, om en halftimmas tid. Så snart jag var i stånd dertill, frågade jag henne om hon var såker på att mannen i syrtuten var Dudley. — Jag skulle kunna svära derpå på bibeln, miss, svarade hon. Jag var nu så långt ifrån att önska, det m:me skulle återvända denna qväll, att jag darrade vid blotta tanken derpä. Hvem kunde säga, hvem som skulle inträda jemte henne, då dörren öppnades för att insläppa henne? Så snart Dudley hemtat sig från sin förvåning, hade han vändt sig om, sannolikt för att förekomma att han skulle bli igeukänd. Dickon Hawkes stod och tittade på henne. Bada kunde ha haft hopp att undgå igenkännande, ty ljuset på kaminen slämtade i luftdraget och skenet från lanternan var mycket svagt. Hvad hade dender strätröfvaren Dickon Hawkes att göra i huset? Hvarföre var Dudley der? Kunde en mera olycksbådande sammanställning uttänkas? Jag ansträngde min distraherade hjerna med alla Mary Quinces detaljer, men kunde ej komma till någon slutsats. Jug vet intet så förskräckande, som en dylik fortfarande ovisshet angående ominösa förhållanden. (Forts )