Göteborgsposten – 18 november 1865, sida 1

kanhända tala — såvida hon verkligen ej önskar att plåga mig. Om hon ej vill säga något, så kanhända du åtmiustone kan öfvertala henne att komma till mig för ett ögonblick. Försök, kära Mary; det värsta som kun hända är ju blott att vi misslyckas. — Skall ni vara mycket orolig, miss, medan jag är borta? frågade Mary i bekymrad ton under det hon tände sitt ljus. — Jag kan ej hjelpa det, Mary. Gå. Jag tror att jag nästan skulle vara färdig att sjunga och dansa af glädje, om jag finge höra att vi skulle resa. Jag kan icke uthärda denna rysliga ovisshet längre. — Om gamla Wyat är ute i korridoren, skall jag komma tillbaka och vänta tills hon är ur vägen, yttrade Mary. Huru som helst skall jag skynda mig så mycket jag kan. Dropparne och luktsaltet äro här bredvid er, miss. Och med en orolig blick på mig lemnade hon sakta rummet. Hon återvände icke genast, något hvaraf jag slöt, att hon funnit vägen klar och utan att hindras kommit upp till öfre våningen. Sedan denna lilla ängslan lagt sig, följdes den af ledsnad och derjemte en obestämd fruktan, hvilken slutligen nådde en sådan höjd, att jag undrade på min egen dåraktighet då jag sände bort mitt sällskap. Slutligen blef min fasa så stor, att jag drog mig tillbaka i det aflägsnaste hörnet af sängen, med skuldrorna mot väggen och säng