Göteborgsposten – 18 november 1865, sida 1

Wm — — —— OO O—98r— — snando att so dessa åsigter fått sina målsmän ust bland de personer, som representera hvad det eger förnämligast, icke allenast i idoelt, utan äfven i materielt hänseende. A andra ssidan torde det äfven för dessa vara en anledning till fägnad att se, med hvilken verklig entusiasm detta deras upprop omsattats af : medborgare af alla klasser, ty sällan, om någonsin, har ett möte varit så talrikt bevistat som dessa båda, och sällan torde någon bifallsyttring varit varmare, hjertligare menad och ur en sann öfvertygelse framsprungen än den, som följde på prof. von Schoultzs i ordets egentliga mening vältaliga afskedshelsning till den utsedda deputationens medlemmar. Det var också ett manligt, ett öppet språk, sådant det höfves hvar och en, som i dessa betydelsefulla dagar sätter en ära i att vara endast svensk medborgare, för hvar och en, som är nog högsint att klart inse, att i stora frågor måste det enskilta vika för det allmänna, det fosterländska intresset. Uppsättandet af Gounods Faust har förskaffat dir. Gaudelius mera gloire än pekuniär förtjenst, och ändå måste man medge att han dervid öfverträffat sig sjelf, och det vill icke säga litet. Det bör dock ha varit en tillfredsställelse för dir. G. att erfara det pyramidaliska bifall, hvarmed hans sujetters och hans egna bemödanden och ansträngningar belönats. Kritiken har redan till fullo egnat utförandet af operan, med dess båda rollbesättningar, sin uppmärksamhet; vi vilja endast för vår del obetingadt erkänna priset åt den första, oaktadt vi ingalunda vilja eller kunna förneka det synbara studium, som äfven andra rollbesättningens representanter nedlagt på återgifvandet af sina resp. partier. Som Margaretha lemnade m:ll Holland ett vackert bevis på, till hvilken hög grad ett konstnärligt spel förmår åskådaren att öfverse med, ja, att glömma, det den intelligenta artistens röst någon gång icke eger den friskhet, som detta parti eljest torde kräfva. Hennes spel i hela 3:dje akten, och isynnerhet i den 4. k. spegelscenen, torde också i finhet icke lätt finna sitt motstycke. Med ett ord sagdt, denna opera är med den omsorg uppsatt, att den ganska väl skulle kunna fylla sin plate på hvilken teater af andra rangen som heldst, hvarföre vi hoppas, att ännu gång få återse den på repertoiren. Ett nytt bevis på dir. Gaudelii bemödanden att skaffa publiken omvexling, är hans engagement af en bland hufvudstadens mest firade sångerskor, hvilken redan förut här på platsen eger så många beundrare och som säkerligen också genom sin talang skall blifva en stark magnet till Nya Teatern. Det är heller icke utan att det behöfves en kraftigt verkande sådan för att denna skall kunna hålla stången med Mindre Teatern, hvarest hr Hessler i hr Fredrik Deland eger en talisman, som hvarje afton tyiler den lilla nätta teatern, på hvilken man upplefvat det i våra teaterannaler hittills oerhörda, att samma pjeser kunna ges fem gånger på 8 dagar. Ej underligt heller, ty hvem har väl icke velat se Bautastenius, denna typ af en välmenande, men snart sagdt vurmig samlare, af hvilken den utmärkte komikern, hvars storhet kanske egentligast ligger i hans naturlighet, skapat en bild af sann och oöfverträtflig humor. Sällan torde också folk varit mera intresserade af ÅSanningen än nu, men också torde den sällan te sig i en så älsklig skepelse, som den hvilken under veckan uppenbarat sig på Mindre Teatern. Detta är en god början, och vi vilja hoppas att fortsättningen må bli likaså. Vi anse oss äfven ega skäl till en sådan förmodan, då vi tro oss veta att hr Deland låtit ofvertala sig att stanna här öfver vintern och att en mängd nya pjeser äro under inofning, bland hvilka kunna nämnas Don Cesar de Bazano, med mill Andersson som Maritana, hr bolman i titelrollen, och hr Deland som den tjoskige uppsyningsmannon öfver drottningens fågelburar markis Montefiore, samt Kärle