Göteborgsposten – 13 november 1865, sida 1

madame, då hon kom tillbaka. Jag tror han ger sin til: låtelse. Han vill emellertid tala med er. I m:mes sällskap inträdde jag i onkels rum. Har låg tillbakalutad i sin soffa med ryggen emot oss. Hans långa hvita hår, så fint som spunnet glas, hängde ned öf ver soffans öfverdrag. — Jag skulle be er, Maud, utföra två eller tre smi kommissioner för mig i Feltram. Mitt fasliga bref kändes lättare i fickan, och mit hjerta slog häftigt. Men jag just erinrat mig att detta är en torgdag och att Feltram således är uppfyldt af misstänkt folk och öfverlastade personer, hvarföre vi måste vänta tills i morgon. Madame säger emellertid godhetsfullt att hon, då hon icke är rädd af sig, vill idag göra de små uppköp som icke lämpligen kunna nppskjutas. Madame gaf sitt bifall tillkänna genom en liten nigning för onkel Silas och ett bredt, ihåligt leende mot mig. Onkel Silas hade nu rest sig upp från sin liggande ställning och satt mager och hvit på soffan. — Det har idag kommit nyheter från min förlorade son, yttrade han med ett bittert småleende i det han drog en tidning till sig. Skeppet har åter blifvit vidtaladt På huru många mils afståud tror ni väl? Hon talade i klagande ton, alltjemt blickande på mit med hungriga ögon och ett rysligt leende ansigte. — Huru långt borta tror ni Dudley är idag, sade han och lade handen på notisen i tidningen. Gissa! För ett ögonblick trodde jag att detta var ett teatra