Göteborgsposten – 13 november 1865, sida 1

— Å — A5 att det visserligen ej var meningen att skärgärdsarilleriets bemanning skulle sakna sjomanskap, men att den skulle utdanas till kustfarare, hvilket man mycket väl kan vara, utan att besitta de kunskaper och den öfning som fordras för att besegla oceanen, under det man kan vara en god navigatör och sjöman i allmänhet, utam att ega den lokalkännedom och de speciella insigter och färdigheter, som för skärgårdsartilleriets bestämmelse äro af nöden. Det vore ett stort slöseri med krafter, att använda helbefaret folk i våra skärgårdar, under det att den kostnad, som användes på bemödanden att utdana skärgårdsartilleriets bemanning tili helbefarna sjömän, minskade de tillgångar, som eljest stode till buds för att gifva åt den sjögående flottans befäl en verkligt fullständig sjömannautbildning. Landshöfding Nordenfelt och hr Mannerskantz understödde äfven med värma denna mening, anförande den förre bland annat, att om en person skall dela sin tid mellan båda vapnen, kan han omöjligen blifva så skicklig i någotdera, som om han egnade sin tid uteslutande åt det ena eller det andra. Den senare talaren lyckönskade landet att en för vårt land så passande materiel blifvit uppfunnen, som de bepansrade kanonbätarne, hvilka med stor motståndskraft och anfallsförmåga förenade fördelen att kunna för jemförelsevis billigt pris åstadkommas, och han ansåg derför af yttersta vigt, att en personal bildades, som kunde väl använda detta vapen. Hr Brakel uppträdde slutligen äfven i detta plenum, dels sör att anmärka, att en del af de åligganden, som förutsattes skulle tillhöra skärgårdsartilleriet, vore alldeles obehöfliga, dels ock lör att uppläsa en skriftlig sammanfattning af sina argumenter mot personalens delning, den han på det lifligaste afstyrkte. Inom presteståndet förekom ingenting annat särdeles märkligt än den diskussion man kunde vänta i anledning af d:r Rundgrens bordlagda motion, rörande den ettåriga extra statsregleringen. Frågan upptogs till besvarande a regeringens vägnar af statsrådet Carlsson, som i ett söredrag, fullt af värdighet och öfvertygande skäl, på det mest fullständiga sätt ådagalade såväl befogenheten af som de talande skälen för den al regermgen vidtagna åtgärden. Också bad en ståndsledamot d:r Rundgren rentaf återtaga motionen, och en annan ansag remiss dera ej kunna beviljas. Dir Rundgrens försvar för sin sak var också ganska underhaltigt och tonen deruti långt ifrån så stormodig som i motionen. Borgareoch bondestånden sysselsatte sig hufvudsakligen med motioners afgifvande, dock gaf en al hr Falkman väckt motion om revision af kommunalförfattningen anledning till en kort, men liflig diskussion, deri isynnerhet hr Muren yrkade på varsamhet vid frågans behandling i utskottet, enär denna författning utgör ett stöd för den nu af hela landet påyrkade samt med viss förhoppning motsedda representationsreformen, efter hvars genomförande det lättare, bättre och med större erfarenhet går för sig att göra möjligen behöfliga förändringar. Han ansåg att för genomförandet af landets lifsfråga allt annat borde vika samt isynnerhet allt noga undvikas, som på minsta sätt kan uppkalla mötstånd eller splittring dervid.