Göteborgsposten – 13 november 1865, sida 1

0 4 C — åsynen af hvars saror äskådaren omedvetet måste erinra sig skaldens rörande ord: Grumla icke flickans själ! Detta parti kan ej heller anses tillhöra fru Leinauers egentliga genre, men detta oaktadt förtelade ej den vackra timbren i hennes röst att på flera ställen göra sig gällande och detta företrädesvis i den sant poetiska månskensscenen i 3:dje akten, hvarest kompositören i toner så genialiskt framställt skaldens fina, haltt beslöjade målning af gryningen till det första kärleksrusetHr IIallermayer som Faust lemnade åtskilligt öfrigt att önska, dock mera hvad spelet än sången beträffar, i det hans framställning af den, under inflytelse at demoniska krafter blindt handlande, njutningslystne förföraren med skäl torde kunna kallas svag. I betraktande derat att hr H. synbarligen är nybörjare på scenen torde dock den strängare kritiken i detta hänseende ej böra underkänna de bemödanden han tydligen gjort för att fylla detta ingalunda lätta parti. IIr Krolops sällsynt vackra stämma gjorde sig till fullo gällande i de många melodiösa momenter som tillhöra Mefistofeles parti, men i hans framställning af rollen framlyste under den i ötrigt alltför karrikatyrmässiga masken alldeles för litet af det diaboliska, hvarjemte något mera smidighet och något mindre stora gester utan tvifvel skulle varit på sin plats. Operan gick i sin helhet igår afton ännu bättre än första gången, och bland körerna förtjenar isynnerhet utförandet af bönen i 3:dje aktens 1:sta tablå allt loford. Efter denna tablå inropades hr Serpentin, som på ett mycket berömvärdt sätt återgaf fördannelse-scenen i densamma. Under aftonens lopp inropades för öfrigt såväl de förnämsta rollinnehafvarne som ock dir. Gaudelius och dekorationsmålaren RKoloff. I morgon afton gifves Faust för 3:dje och sista gången. Vi förmoda att ej blott många bland dem som redan hört operan utan äfven de hvilka ännu icke tagit kännedom om detta utmärkta tonverk, skola begagna detta tillfälle, måhända det sista som erbjudes dertill här i Göteborg. Mindre Teatern öppnades i går afton åter för utsåldt hus. Den nyinredda salongen företedde en glad och vacker anblick, och de smakfulla samt ändamålsenliga arrangementerna vid den forna konsertsalongens aptering till teatersalong länder hr stadsbyggmästaren A. Uansson, som haft arbetet om hand, till all heder. Sedan ridån, hvilken i likhet med den på Nya Teatern till illusorisk likhet föreställer ett sammetsdraperi, uppgått framträdde dir. Hessler och uttalade sin afsigt att på aenna scen inrymma det glada lustspelet, företrädes vis i svensk originaldrägt; han hvarken ville oller kunde utlofva något stort, men hoppades att allmänheten skulle understödja huns bemödanden. Efter denna ingress uppgick ridån för Blanches gamla bekanta nyärspjös 1846 och 1946, i hvilken Bautastenii roll, utfördes med vanlig oötverträfflig komik af den aktade sceniska veteranen hr Fredrik Deland, hvars första framträdande helsades med en stark och ihåållande applåd. Hr Delands ypperliga komik framlockade som vanligt de hjertligaste skratt. En hvar af de öfriga medspelande uttörde med lif och ledighet sina resp. roller, hvilket isynnerhet må gälla om fru Nordberg, såsom fru Snabellind. Sanningen hade i m:ll Andersson en särdeles behaglig representant. Hr Bohman emottogs vid sitt inträde med applåder, såsom en bekantskap hvilken man med nöje förnyade. Efterpjesen Bort, bort med Stånden! at Frans Hodell är en betydelselös bagatell, i hvilken förf. velat flytta några figurer ur Stockholmslifvet in på scenen, utan att dock mellan dem sastknyta någon dramatisk tråd, som kunde gitva det hela sammanhållning och intresse. Hr Bohman, med en särdeles lyckad mask af en bekant rättvisans tjenare i hufvudstaden, framkallade en stark appläd från den för aftonen uppsluppna salongen. Styeket har i öfrigt ej några anspråk på att vara föremål för kritik, hvarför vi ock gerna i detta afseende nedlägga pennan. Spelet gick ganska lifligt, men styckets inre torftighet slappade intresset. Det afslutades med solksängens afsjungande, hvarvid hela församlingen reste sig. AA w —— —