Göteborgsposten – 11 november 1865, sida 1

Från Falsterboref ända upp till snödrifvorna i Haparanda har i dessa dagar ett anskri af dödsångest och törtviflan stigit mot skyn, nej, icke ett skri — ett dödskackel har ur den befjädrade skara af afkomlingar från den tappra legion, hvilken en gång på Capitolium räddade det stolta Roma från fall. Den gyllene tid är förbi, då du, o gås, dyrkades och omhuldades som en helig sågel, avis sacer, dina hjoltedater äro bortglömda; menniskan, det roflystnaste af alla slägten, traktar efter ditt lif, offringens tid är kommen, svartsoppan skall snarliga tillredas, ditt blod måste rinna och din kropp brännas å båle, att du brunstekt och äpplefylld må kunna fröjda menniskogommen, eller också skola dina jungfruliga lemmar nedläggas i ett renselsens bad afäkta oförfalskad vinätticka från Bordeaux och vänliga hushållerskor skola strö kryddnejlikor på din grat. Men ack, huru länge skall du få hvila i ro, snart skall man vilja ha igen hvad man lagt ut för din inläggning, man skall äta dig ut ur grafven för att magasinera dig på ett annat ställe och dina ben skola törströs för vinden, såvida icke ditt olyckliga skrof eller ditt anspråkslösa hjernfodral dessförinnan i forim af hoppare utgjort en källa till förnöjelse för dina bödlars uppväxande afföda. O, gås, dig, med hvilken oförsynta, illa uppfostrade rimsnidare och dumdristiga romanförfattare aktat för rof att jemnföra vissa individer af menniskoslägtets skönare hälft, du skulle i