Göteborgsposten – 9 november 1865, sida 2

Eld ombord å ångfartyg. Angsartyget Tilsit, som de senaste åren åtskilliga gånger varit i Stockholm med last från tyska orter, råkade d. 1 d:s på aftonen i brand under det iffartyget i Stettin lastade mjöl på Stockholm. (En matros, som hade något att bära, snatvade på däcket och sönderslog några flaskor med svafvelether. Tukten deraf föranledde honom att tillkalla en kamrat med ljus för att se hvad som gått sönder. Svafvelethern fattade eld af ljuset, utbredde sig ötver hela tördäcket och anställde så stor skada att flera veckor åtgå för nödiga reparationer. Vintern i norden. Från Piteå skrifves d. 28 sistl. Oktober: Vintern kom detta, liksom förlidet år, tidigare än vanligt. Fjärdarne omkring staden äro isbelagda, så att ångbåtarne ej kunnat gå upp till staden sista veckan. Slädföret är skralt, hvadan hjuldon äfven begagnas. En bukett vilda blommor, i hvars midt fanns en blåklint, har man i förra veckan tillsändt red. af Jönköpingsbladet, såsom bevis på den växtlighet som framkallats af det blida höstvädret. Portonedsätining. Befordringsafgiften för bref, som öfver Danmark fortskaffas till Storbritannien och Irland, har blifvit nedsatt så, att trancon för bref dit utgör 45 och lösen för bref derifrån 60 öre, samt att äfven för bref, som transito befordras öfver England, francooch portoafgifterna blifvit i motsvarande mån nedsatta. Don Carloshar i förra veckan gitvits af ÄÅhman Pousetteska sällskapet i Malmö. Om utförandet yttrar signaturen B. C. i Snällposten bl. a.: . Åtskilliga scener gåfvos af hr W. Ahman med öfverlägsen förmåga; man såg de inre makternas kamp framträda med all sin kraft och de funno ett lefvande uttryck i figurens plastik, i blickens eld, i rörelsens bestämdhet och i diktionens väl beräknade tonfall. Posa spelades af hr Pousette. Posa är en karakter, hvars förebild man fåfängt söker i verkligheten; den får konstnären skapa at sig sjelf med ledning af sin inspiration; karakteren är tecknad idealisk, och skalden har genom denna velat finna ett uttryck för alla de sköna framtidssyner, som i mensklighetens utveckling hägrade för hans fantasi. Allt det stora och ädla som kan spira upp i ett menniskohjerta: frihet, tankens ljus, menniskovärde, folkens lycka, allt detta träder fram i Posas bild. Philip säger uckså om honom efter hans död: Hans bröst Det klappade för hela menskligheten. Framtidens alla slägten var dess drömbild. Man har vissa traditionela reglor för spelet; så är kostymen en gång för alla den svarta riddardrägten; till åldern är han något äldre än Don Carlos; man följer härvid konungens ord, der hans säger att Don Carlos varit Posas lärjunge. Om man med uppmärksamhet följde hr Pousette, så fann man tydligt nvilken synnerlig omsorg han egnat åt sin roll, och hur han genomtänkt densamma i alla dess delar; och om jag säger, att man skulle ändå önskat sig mycket mera af rollen, så ligger deri icke något klander af spelet, utan endast den öfvertygelse, att karakteren är alltför idealisk, för att kunna personligt framställas, vore det ock af den störste konstnär. Emellertid hade hr Pousette användt all sin talang på rollen; i personligheten låg ridderlighet, ansigtsuttrycket var öppet och ädelt, entusiasmen framträdde varmt och lefvande. Elisabeths ädla och vackra karakter gafs af fru Pousette med ett intagande behag. Prinsessan Eboli spelades af fru Raa. Prinsessan var en olycklig varelse; hon hade fallit offer för konungens passioner, och hennes hjerta hade fästat sig vid Don Carlos, utan att hennes tycke der var besvaradt. Hon hatade drottningen och gjöt svartsjukans gift i Philips själ. På Tysklands teatrar spelas Ebolis roll med en stormande passion; man skall hålla fru Raa räkning för, att hon ej följt detta exempel, utan låtit sin goda smak hålla spelet inom skönhetsliniens gränser. Och med detta sitt vackra spel griper hon djupt i åskädarens känsla och vinner dess varmaste deltagande för den sköna synderskan, som förkrossad i sitt innersta på sina knän kryper efter en flik af den rena qvinnans klädnad, hennes hvars lefnads lycka hon förgistat. Alba spelades af hr Raa och Domingo af hr 4. Åhman, begge med en sann uppfattning af sina roller. Don Carlos spelades af hr Ahlström. Personligheten passar för rollen; man fann så väl uttryckt det ungdomligt behagliga, passionens eld, det känsligt veka som ligga i den unge prinsens karakter, och dessa framstående egenskaper skulle fått ännu större värde, om spelet varit frigjordt från uppskrufvadt pathos. Den djupa känslan uttrycker sig mången gång mera sannt och mera skönt genom ett stilla spel, genom ett resigneradt väsende, och det är endast i passionens starkaste utbrott som ett stormigt pathos får ega rum. Lorenz Frölich, den utmärkte danske tecknaren, hvars bilder ur barnaverlden med förtjusning blifvit mottagna i de flesta länder, kan nu äfven mera allmänt bli känd af oss, sedan i dessa dagar på Albert Bonniers förlag utkommit hans I Oraison Domimcale (Fader vår) och hans älskliga teckningar Bebe a la maison och Bel aux bains de mer. TIrOraison Dominicale är framställd i tio teckningar. Ett barnhem. I IIIelsingborgsposten läses: På hr Krooks egendom Gåsebäck, straxt utom staden på vägen till Ramlösa, har under sommaren uppförts ett barnhem, som nu är färdigt att emottaga tretio barn af båda könen. En lärare och en lärarinna äro an-s ställda för undervisningen. Förtjensten härom b illfaller uteslutande hr Krook, som på egen p — — — — 1— —A