Göteborgsposten – 9 november 1865, sida 2

— Det är icke jag, miss! Nag kan ej bryta mo order och ingen får gå ut utan att husbonden tillåter det Och utan att säga något vidure stängde han dörror om sig. Mary och jag stodo således här betraktande hvaran dra mycket förbluffade. Detta var det första tvång föl hvilket jag varit utsatt, allt sedan Milly och jag blifvi vägrade att passera genom stängslet mot Windmillskogen Den föreskrift, om hvilken Crowle talade, kunde dock derom kände jag mig öfvertygad, icke gälla mig. Ett orc till onkel Silas skulle sätta allt på det klara igen, och under tiden föreslog jag Mary att vi skulle taga en pro: menad genom Windmillskogen. Jag kastade en blick mot Dickons gård då vi passe rade förbi, i tanke att Beauty kunde vara der. Jag var seblef också ganska riktigt flickan som tydligen vaktade på oss. Hon stod i förstuguporten till hyddan och had dragit sig tillbaka i skuggan, såsom jag trodde derföre at hon var angeligen att undgå uvpmirksamhet. När vi gåt ett litet stycke förbi, bestyrktes denna min tro deraf at jag såg henne springa framåt gångstigen som ledde frår gårdsplanen i rakt motsatt riktniug mot den i hvilken v gingo framåt. — Såder, tänkte jag, stackars Meg vill undvika mig Mary Quince och jag gingo framåt genom skogen till: vi nådde en der belägen väderqvarn som Pegtop hade uppdrag att sköta. Som vi sågo dess låga dörr stå öppen inträdde vi i det halfdunkla, cirkelrunda rummet innanför Då vi gjorde detta hörde jag ett rasslande och knakande