Göteborgsposten – 9 november 1865, sida 2

Med våra armar fast tryckta intill hvarandra gingo vi skyndsamt derifrån. — Jag känner mig mycket matt, Mary, sade jag. Kom fort. Det är väl ingen som följer oss? — Ingen, bästa miss. Den der karlen med träbenet håller på med att sätta en hänglås för dörren. — Gå mycket fort, sade jag och tillade sedan vi hunnit ett litet stycke längre fram : — Vänd dig om igen och se efter om någon följer oss. — Ingen, miss, svarade Mary, synbarligen öfverraskad. Han stoppar uyckeln i sin ficka och står och blickar efter oss. — Oh, Mary, såg du det ej? — Hvilket, miss? frågade Mary och stannade nästan. — Gå på, Mary. Gör intet uppehåll. De skola observera oss, hviskade jag i det jag drog henne framåt. — Hvad såg ni, miss? upprepade Mary. — Mr Dudley, hviskade jag med eftertryck och utan att våga vända på hufvudet nir jag talade. — Verkligen, miss! utropade Mary Quince med ett uttryck af undran och tvifvel som tydligen förrådde hennes misstankar att jag drömt alltsammans. (Forts.)