Göteborgsposten – 9 november 1865, sida 1

— sme Belgien, Nederländerna) finnes den visserligen, men har inga töreträdesrättigheter. I Sverige finnes blott 1 adelsman på 350 innevånare och icke desto mindre innehafver adeln 14 af svenska folkets representativa makt, samt i de mest vigtiga frågor, såsom bekant är, tyvärr äfven absolut veto. En ännu större disproportion visar sig vid betraktandet af presteståndets makt; ty i Sverige finnes 1 prest på omkr. 1,600 innevånare och räknas blott de prester, som hafva representationsrätt, blir förhållandet 1 valberättigad prest på omkr. 3,200 innevånare. År 1864 bestod svenska adeln af 968 letvande ätter (68 grefvar, 172 friherrar, 728 adelsmän), hvaraf dock numera 136 äro utgångna å manssidan; återstå alltså 832 ätter, som hafva representationsrätt. Antalet porsoner tillhörande adeln torde belöpa sig till omkring 12,000, hvaraf flertalet tillhör den s. k. bildade klassen. Dock synes at nedanstående tablå, att adeln i allmänhet ingalunda med förkärlek egnat sig åt de yrken (såsom domare, lärare, läkare m. fl.), hvilka företrädes vis fordra grundliga studier. At 16 justitieråd äro blott 4 adelsmän. (Anda till år 1845 skulle, enligt 17 3 regeringsformen, haltva antalet af Högsta domstolens ledamöter vara adelsmän). , Hofrätternas domarpersonal, 63 personer, äro 18 adelsmän. (Presidenter t. o. m. assessorer). , 94 häradshöfdingar äro 15 adelsmän. . 86 borgmästare 1 Af 259 domare alltså blott 38 adelsmän. Af det högre presterskapet (biskopar och domprostar) finnes ingen adelsman. Af 114 protessorer och adjunkter vid universiteten och Carolinska institutet äro 7 adelsmän; ytterst tå läkare, lektorer och elementarläroverksadjunkter äro adelsmän. Adeln innehafver deremot nästan alla nofcharger och diplomatiska poster samt vid den högre administrationen ganska många platser, till hvilkas erhållande studier ej varit något oundgängligt vilkor och vid hvilkas tillsättande man synes hafva gitvit en ganska oinskränkt tolkning a den i 28 3 Regeringsformen uppställda grundsatsen: att vid alla befordringar afseende må fästas endast på förtjonst och skicklighet, men icke på börd. Mest gäller detta dock vid militären, ty intet land finnes hvarest adeln occuperat så många, isynnerhet högre, officersplatser som i Sverige. Vid 1865 års början voro bland 32 i generalsgraden blott tre oadliga (generalerna Meijer, Lovån och Hazelius). Adliga voro alltså 90,6 proc. Vid samma tid voro af 40 regementscheter fyra oadliga, 90 proc. alltså adliga. Af alla tjenstgörande officerare äro 56 proc. adliga. I de för sin aristokratiska prägel beryktade preussiska och österrikiska armå6erna utgör procentantalet af de adliga otficerarne i den förra dock blott 46 och i den senare 33. I den utmärkta franska armeen utgör de adliga officerarnes antal deremot blott 9,7 proc. Dessa jemförande uppgifter låta otroliga men äro dock tyvärr sanna 7). Annu orimligare te sig dock dessa förhållanden om man jemför dem med antalet af såväl adelsmän som officerare i proportion till öfrige innevånare uti ofvanstående länder. FPBPå 100,000 innevånare finnas: i Österrike 2,300 adelsmän (1 på 43.4 innev.) o. 60 officer:e , Preussen 960 (1 på104 , )0.76 . Frankrike 330 (1 på312 , 0.57 o, , Sverige 280 (1på350 , )o.44 , hvadan visar sig att proportionaliter finnas i svenska armeen nitton ggr så många adelsmän som i den österrikiska, 8!!(,, ggr så många som i den franska samt 7!(; Bom i den preussiska. — At 3,587 till myndige år komne adsige personer at mankön voro år 1864: officerarr e .. 1,864 (alltså c:a 52 proc.) lärare, läkare, litteratörer och artister 68 (blott c:a 2 proc.) prester........ 25 (blott c:a 710 proc.) Häraf synes alltså att öfver hälften af svenska adeln har egnat sig åt krigets idrotter.